Uthållig och stark
Hälsa & Fitness
KrönikorTräning.Uthållig & Stark med Frida

7 dagar till Gratefulness. Trams eller ej?

Sitter vid datorn och hör hur sommarregnet smattrar mot rutan medan jag dricker the. Ganska mysigt faktiskt även om jag har full förståelse för att många semesterfirare är en aningen besvikna.
Själv är det tre veckor kvar till min semester så lite regn gör inget. Dessutom har jag bokat en resa till L.A så jag lär få sol på mig! (jag vet L.A, så kul!!)

 

Igår hade jag ingen tid att passa när jag var i mataffären utan kunde med gott samvete botanisera mig i varje hylla. Det hör inte till vanligheten!
Vanligheten är att jag behöver stressa från punkt A till B önskandes att jag hade fem minuter tillgodo. Jämt.  Men inte igår.  Igår skred jag omkring  med min korg och stannade till och med och läste alla tidningars rubriker för att få lite inspiration. Ja, du förstår ju hur “obråttom” jag hade.

“7 dagar till MER LYCKA! Lär dig tacksamhetens formel”.
Seriöst, tänkte jag och tog upp tidningen.
Är det bara jag eller blir det inte lite mycket med den här “tacksamheten” när varenda tidning ska skriva om det?
Eller rättare sagt. Gratefulness. Modeordets rätta bemärkelse. Du ser säkert hur jag himlar med ögonen.
Ändå drogs jag till att läsa.
För någonstans vet jag att det där med tacksamhet är bra. Att positiva tankar får oss att må bra. Och när vi mår bra får vi sänkt blodtryck och andra hälsoeffekter.
Jag lyckas vara tacksam ibland och har kommit en bra bit på vägen om jag jämför med för några år sedan där jag bara hade fnyst åt tidningen och kallat det trams. Nu är jag något mer ödmjuk och mogen. Så jag börjar smygläsa i affären.

“Var tacksam för vad du har; då kommer du att få mera! När du fokuserar på vad du inte har , kommer du aldrig någonsin att ha tillräckligt”

Jag köper definitivt resonemanget. För om man ska gå och vänta på att något positivt ska hända tror jag att man får vänta rätt länge!
Fortsättningsvis står det att det krävs träning för gratefulness och att våga tro på att livet är rätt gott, oavsett rådande omständigheter…
Samt att det är en bra idé att dela in olika områden där det man tar saker för givet och sällan visar någon uppskattning. Till exempel på hemmaplan, mot sina arbetskamrater, sin kropp.
Helt enkelt börja ge uttryck för sånt man uppskattar. Det kommer kännas konstigt och omgivningen lär säkert betrakta en som ett ufo… till en början…

Jag ställer tillbaka tidningen.
Kanske inte är så tramsigt trots allt. Så hur gör jag nu för att bli mer tacksam? Övar såklart!
Nu vakna PT:n i mig! Det får helt enkelt bli ett Tacksamhets- Boot Camp!
I sju dagar ska jag dokumentera minst 3 bra saker varje dag som jag kommer dela med mig här!
Jag börjar i morgon! Hänger du på?

3 juli, 2019 | 1 KOMMENTAR.
Träning.Uthållig & Stark med Frida

Besöket hos kirurgen blev inte som tänkt.

Ny dag och jag har skrapat upp mig från golvet efter gårdagens tråkiga besked och kan nu se lite mer transparant på beskedet. Med betoning på lite.
Jag träffade min kirurg igår och han gav mig inte direkt något glädjebesked gällande min nacke…

Jag har ytterligare en disk som är i så pass dåligt skick att den så småningom kommer behöva opereras.  Hur länge jag klarar mig utan vidare åtgärder av den disken beror helt på hur jag lever och hur jag kommer belasta nacken. Alla begränsningar fladdrade genast upp framför mig. Krossade drömmar. Tunga marklyft, långdistanslöpning. Kommer jag aldrig kunna göra en Ironman? Springa Tough Viking? Ta emot en medalj när jag kommit i mål vid Stockholm Marathon? Yoga i statiska positioner i timmar?
Kirurgen babbla på om statistik och hur konstigt det är att den första operationen inte lyckades.
Att jag används som ett exempel på kongresser och jag lär väl hamna i någon historiebok. (Lucky me)

Ja, hade den första operationen lyckats hade allt varit annorlunda. Den nya diskprotesen hade nämligen avlastat dom andra diskarna och givit dom den dämpning dom behöver. Till skillnad från steloperation där jag nu saknar en disk och belastningen istället ökar… dålig kombo…
Hade den första operationen lyckats hade jag kunnat göra precis vad jag vill utan restriktioner eller begränsningar!
Sammanfattningsvis.
Min nacke kommer aldrig bli bra.

“Lev ett vanligt liv och ta hand om nacken Frida!” kirurgen kramade min hand och tittade på mig med snälla ögon.
I sjukhuskorridorerna kom tårarna. Sorgen.
Väl hemma ville inte tårarna sluta och även en stor ångestklump i magen dök upp och började pocka på uppmärksamhet.
Jag tittade på klockan. Jo, jag skulle hinna gråta i  20minuter  innan jag behövde gå hemifrån för att ha PT kunder.
Vet du vad jag gjorde? Jag släppte in sorgen. Omfamnade den. Lät den riva runt i mig.
20minuter senare gick jag till SATS och va en fucking awesome PT!

Hemma på kvällen överrumplade sorgen mig igen.
Ibland kan det vara en bra idé att ha en strategi för att skingra negativa tankar. Ta en promenad, träna, läsa, baka, ringa en kompis.
Men ibland behöver man tillåta sig att få känna och inte fly från jobbiga känslor. Hur jobbigt det än är!
Och nej, man känner sig inte jättetuff när man sitter ensam i en lägenhet och gråter ögonen ur sig…

Men så blir det en ny dag.
Man tar sin kopp kaffe som smakar ljuvligt. Någon go kollega ger en en hård kram. En PT kund är asnöjd efter dagens pass.
Ja, livet… jag övar dagligen på att uppskatta det lilla. Inte bara det stora, fantastiska!

Är du bra på att tillåta att känna alla känslor?

 

26 juni, 2019 | 8 KOMMENTARER!
KrönikorUthållig & Stark med Frida

Idag för ett år sedan!

 

Idag, för ett år sedan, är det jag som vaknar upp i en sjukhussäng.  Jag kommer ihåg att solen strålade utanför och att jag glatt mumsade i mig sjukhusfrukosten.
Om några dagar är det midsommar och jag har “överlevt” min andra  nackoperationen. Det som inte dödar härdar säger man ju!

Ett helt år har gått. Det känns lite overkligt.
Mina uppdateringar gällande  min nacke och träning har minst sagt varit glesa…
Jag har många gånger påbörjat inlägg som jag sedan raderat. Vad ska jag skriva om om jag inte kan skriva om träning, träning eller träning liksom?!
Och framförallt. Vem är jag när jag inte kan vara den där träningsglada, inspirerande tjejen som typ siktar på personbästa varje pass?!
Vem är intresserad av att läsa att jag kunde ta en långpromenad, att ryggsäcken inte längre gör ont eller att jag saknar att kunna springa? Att jag inte kunde slutföra yogautbildningen på grund av att min nacke satte stopp?
Du som följt mig ett tag vet ju att jag vill vara stark och uthållig och ha den tonen i det jag skriver och jag tappade bort den rösten.
Mycket på grund av nacken men även för att livet kom mellan. Separation efter en sju år lång relation och allt vad det innebär med att finna boende och sig själv.  Mitt i detta får Blenda, min fina, underbara Rhodesiantik, somna in. Hon blev tio år och jag saknar henne något enormt!

Nä, livet blir inte alltid som man har tänkt sig och egentligen blir nog livet aldrig det… och vet du vad jag lärt mig. Att det är okej. Jag hänger inte längre upp mig på föreställningar om hur livet “borde” blivit och känner mig dålig och besvikelse för att det inte infrias. Istället är jag numera mycket bättre på att vara flexibel och ödmjuk och uppskatta mindre saker i livet.
En kaffe i solen, en hundpuss, att någon skiner upp när hen får se mig. Jag blir inte heller stressad av att hoppa över ett träningspass. Förut skulle det inte komma på kartan att missa ett pass! (nä, för då skulle ju jorden gå under..isch…) Tro nu inte att jag gått och blivit någon latmask. Tvärtom! Men med handen på hjärtat har det faktiskt krävt två nackoperationer för att jag skulle finna ett större lugn inombords och inte bara springa vidare till nästa och nästa grej. Nästa prestation, nästa kick, nästa bevis på att jag duger.

Så frågan är nu om jag ska våga ta klivet till att låta min blogg även handla om “livet?”
Sådant som även sker utanför träningen.
Typ en Lifestyleblogg? Därför frågar jag dig?
Kommer du läsa min blogg även om jag börjar skriva om att finna lyckan, kärleken och mig själv? Ska jag testa?

 


                                                                                       Blenda och jag yogar dagen efter min operation

19 juni, 2019 | 8 KOMMENTARER!
KrönikorTräning.Uthållig & Stark med Frida

Kvinna som inspirerar!

I fredags var det Internationella kvinnodagen och jag blir alldeles varm inombords av att se hur tjejer lyfter varandra och delar med sig av sina förebilder och vilka som inspirerar dom!

Jag själv blev väldigt inspirerad i fredags av en helt amazing kvinna! Först tänkte jag att det inte var värt att skriva om eftersom det inte direkt rör träning men så ändrade jag mig och känner att jag bara måste få skriva om denna fantastiska kvinna som inspirerade mig som aldrig förr och kanske kan det inspirera någon!

Så vem är denna kvinna som jag vill lyfta? Jo, nämligen Lynn Ruth Miller, med sina 84år, är hon världens äldsta kvinnliga komiker! För dig som inte vet det har jag en liten hobby där jag kör Standup och i fredags hade jag och några andra kvinnliga komiker den stora äran att få dela scen med Lynn.

Varför inspirerar hon mig?
Jo för det första, gör hon det hon brinner för. Det är alltid inspirerande med människor som inte låter rädsla eller fördomar stå i vägen för sitt hjärta. För det andra, hennes närvaro och energi i mötet med andra människor. Och för det tredje. Hon är 84 år och tog plats!

Och som hon levererade. Denna lilla, kvinna levererade den ena “punchlinen” efter den andra som fick publiken att mer eller mindre kissa på sig av skratt. Hon fullkomligt ägde!

Såhär flera dagar senare påverkar fortfarande hennes framträdande mig. Att vara 84 år och så intelligent, charmig, rolig, rapp och levande är så inspirerande att jag egentligen saknar ord!  Det enda jag kan tänka är att jag vill vara som Lynn när jag är 84 år! Levande och hur cool som helst!

Jag vet inte hur du är men jag kan ha lite åldersnoja. Tycka att det känns lite läskigt att bli gammal och ibland fundera på hur jag ska hinna med allt jag vill göra. Att då få se en levnadsglad 84-åring vars karriär (och sexliv) inte hålls tillbaka på grund av någon  liten petitess som ålder, inspirerar i alla fall mig och ger mig hopp!

Tack för att jag fick vara en del av denna fantastiska kväll!
Och tack Lynn för att du är du och är en förebild!

KrönikorTräning.Uthållig & Stark med Frida

Årskrönika 2018-mitt tuffa år

2018 har varit ett av mina tuffaste år någonsin, fysiskt och psykiskt. Egentligen tänkte jag bara dra ett streck över 2018 och glömma allt som varit! Men det är i sorg, smärta och motgång som vi någonstans formas, växer och kanske även kan inspirera någon annan. Så istället för att glömma 2018 tänkte jag  djupdyka i 2018 och dela med mig av det som varit. Hoppas att du orkar läsa!

Januari
Nedräkningen har börjat. Den 18januari ska jag opereras för diskbråck och få en ny disk efter år av smärta och läkarbesök. Äntligen kommer jag att bli frisk och kommer kunna göra allt det där som jag vill! Nämligen att kunna träna helt obegränsat!   Även om jag lever efter novisen “att man inte ska måla fan på väggen”, vill säga, inte  ta ut något i förtid som man inte vet. För om det går bra så har man bara oroat sig i onödan.  Även om jag försöker ha en ganska lättsam inställning inför operationen är det som att min kropp kanaliserar oron och den blir fysisk istället. Det känns som om en elefant har steppat på mina lungor, för jag kan knappt andas och klumpen i magen växer för varje dag som går.  Att jag flera, flera veckor efter operationen inte får åka något färdmedel, lyfta, bära, öppna tunga dörrar, gå ut med hundarna och kommer behöva massa hjälp, är svårt att ta in.

Tiden går och jag tar det ganska lugnt i väntan på operationen. Tränar knappt utan promenerar mest och kör lite yoga. Dagen kommer och i bilen på väg till sjukhuset är det som att köra in i en väg av rädsla och ångest. “Du behöver ingen operation. Det kommer nog självläka“, säger mina tankartill mig och fortsätter tjata mer eller mindre tills jag är sövd.

Jag vaknar på uppvaket efter operationen utan att riktigt vakna eller känna något. Jag har svårt att gå, kan inte kissa och de får sätta kateter på mig. Narkosen har helt knockat mig! Timmarna går och till sist kvicknar jag till och börjar känna mig pigg. Jag får mat och äter med god aptit och spenderar sen hela natten med att kackla med min rumskamrat. Jag kommer ihåg att jag är i gott mod och känner mig mest glad och förväntansfull över tiden jag har framför mig. Min mamma har kommit upp från Göteborg och kommer hjälpa mig med det jag behöver och jag lämnar sjukhuset med ett leende på läpparna. Eftersom jag är så himla rädd för sjukhus kändes det som att första segern var avklarad!

Bara någon dag efter att jag kommit hem är det som att kroppen börjar läka på riktigt. Jag sover konstant och de få timmar jag vaknar önskar jag mest att jag får somna om igen för det gör så ont! Förflytta mig mellan sängen och soffan gör mig helt slut och oron över om det varit en lyckad operation eller ej börjar gnaga i mig.

 

Februari 
Det är kallt, det är ruggigt det är halt. Mina dagar består mest av att kolla Netflix och att sova. Jag får fortfarande medicin sex gånger om dagen för smärtan som är i armen och i fingrarna. Det är tufft och det känns som att jag nästan inte gör några framsteg. När det gått lite mer än två veckor testar jag att mamma och promenera och ta en fika vilket kändes lite som en milstolpe. Och det visade sig att det var det. För vid tre veckor tog jag mig till gymmet och satte mig på en paddelcykel och cyklade i tjugo minuter. Det kändes helt fantastiskt att få vara på ett gym och få svettas lite. (Med betoning på lite.)  “För tre veckor sedan kunde jag inte ta en promenad på 5minuter och nu sitter jag här och cyklar. Kroppen är verkligen fantastisk. Min kropp är fantastiskt!”. Tog jag i för mycket? Ja, tyvärr. Påväg hem fick jag en kraftig reaktion och det kändes som att jag blev stelopererad i nacken och smärtan som forsade ut i armen var inte nådig. “Det som hade känts så bra och jag som knappt gjort något och ändå fick jag såhär ont” . Minns att tårar rann ner för mina kinder och jag kände mig besviken. Men jag skulle möta många, många fler återfall.

Mars
Mindre medicin, något bättre väder, rehab varje dag och några dagar i veckan tar jag mig till gymmet för att cykla eller köra crosstrainer. Jag är otålig och vill mer men det handlar om balans. Balansen mellan belastning och återhämtning. Men det går framåt och jag börjar se ljuset i tunneln på denna resan. Att jag för varje dag läker och blir starkare och mer uthållig. Inte i jämförelse med var jag var innan men jag känner det inom mig att om jag bara skyndar långsamt så kommer jag komma precis dit jag vill träningsmässigt. Dessutom finns det inget att stressa för. Tvärtom så borde jag ta till vara den här tiden när jag kan fokusera på alla mina svagheter, vilket jag gör! Jag kör jättemycket rörlighet för bröstrygg så att nacken aldrig ska behöva lida och bli felbelastad på grund av en stel bröstrygg. Dessutom jobbar jag med aktivitet i rumpan och rörlighet i höfter och mina fotleder.

April
Börjar må oförskämt bra i nacken men vill såklart ge nacken bästa, bästa förutsättningar för att den ska kunna bli så bra som det bara går! En gång har jag träffat sjukhusets fysioterapeut och fått övningar som funkar bra men min känsla är att jag behöver mer. Så jag kontaktar en naprapat som jobbar med lite mer okonventionella metoder. Vårt första möte är okej men det märks att han går lite på rutin och inte tar någon större hänsyn till att jag precis opererat nacken. Ändå bestämmer jag mig för att ge det en chans och bokar en ny tid efter två veckor.

Två veckor går och jag kommer tillbaka till en väldigt oengagerad naprapat som knappt har koll på vilket tid vi bokat. Den här sessionen har jag med mig mina operationspapper för att han ska kunna läsa vad min nacke och hals utsatts för. Han ögnar igenom det och frågar sen om det är något mer. Vi sätter igång och jag får nya övningar som jag får göra upp emot 20 gånger, vilket bland annat består av att forcera nacken till ytterlägen upprepade gånger. Jag försöker till viss del men det känns och låter väldigt obehagligt så jag begränsar rörelsen något och börjar fundera på om detta verkligen är den bästa nackträningen för mig. Vore det kanske inte bäst att åtminstone fått röntgat nacken innan jag tvingar nacken till ytterlägen i olika riktningar. Borde inte naprapaten fråga om jag röntgat nacken efter operationen?  Om allt såg bra ut?

Den här gången bokade jag inte en ny tid och visste faktiskt inte vad jag ens skulle säga. Det var ju hans sätt att jobba på. Det var mitt val att testa men jag hade verkligen förväntat mig mer. Mer övningar, större respekt åt min situation och mer engagemang.

 

Maj
Jag börjar jobba och ha PT kunder igen! Det känns toppen men det kostar också på och jag får lägga både rehabövningar och träning på hyllan ett tag. Att ha PT kunder är tillräckligt belastande och jag behöver vila så mycket jag kan för att kroppen ska hinna återhämta sig. Men återigen slås jag av hur fort kroppen anpassar sig och vips så klarar jag av att både att ha PT kunder och att träna! Passen blir inte särskilt långa och jag maxar inte men jag kan lyfta, bära, dra och svettas. Underbart! Jag håller verkligen på att bli mig själv igen! Humöret är på topp och jag är så himla glad för att jag gjorde operationen. Lite konstigt är det dock att det fortfarande trycker på halsen under ärret och att implantatet låter så fort jag vrider på huvudet men det ger säkert med sig!

En bit in i maj åker jag till Italien för att jobba på en träningsresa med Sundström Travel. Allt flyter på fint och jag utmanar till och med mig själv med en liten löprunda längst stranden. Vilket visade sig vara en väldigt dålig ide! Jag fick fruktansvärt ont och fick spendera resten av kvällen på hotellrummet med armen inlindad i en värmedyna. Det gjorde jag inte om och resten av resan var hur bra som helst med massa god mat och härliga träningspass och roliga deltagare!

Väl hemma igen fick vi ett tråkigt besked med vår fina Border Collie valp. Alice. Hon hade höfledsdysplasi och vi hade bara två alternativ. Ny höftled eller smärta resten av hennes liv. Så sätt var inte valet särskilt svårt men att utsätta en hund för en så stor operation och alla risker det innebär. Även jag blev kallad på efterkontroll och åkte till Lövenströmskas för att röntgas.
Med ett stort leende och ett självsäkert handslag till kirurgen, slår jag mig ner för att höra det fantastiska beskedet, för att sen ta min kaffe och fortsätta ut i livet! Jag märker att kirurgen beter sig lite märkligt och blir riktigt ställd när han säger att jag är konstig och att implantatet har lossnat. Mitt leende blir ännu större. Som ett hånflin. Jag lämnar sjukhuset skrattandes med kirurgens ord i huvudet. “Jag har aldrig varit med om något liknande. Du är speciell. Vet inte vad vi ska göra nu!”.  Jag skrattar och skrattar och skrattar. Det går inte att ta in att den där grejer lossnat! Att jag måste göra om operationen! Det kan inte vara sant!
Men det är det.
Som pricken över i:t får vi dagar senare reda på att min Border Collie, Alice, har höftledsdysplasi och kommer behöva genomgå en höftoperation och få en ny höft.
Livet…

Juni
Återigen stinker jag sån där äcklig sjukhustvål och kan knappt andas. Den här gången finns ingen nyfikenhet eller förväntan, bara ren och skär oro inför att lägga mig på operationsbordet igen. Den här operationen är mycket mer omfattande och 10% av min nackes rörlighet kommer försvinna. Tänk om jag aldrig vaknar. Eller ännu värre. Tänk om jag inte kommer kunna träna allt jag vill! Jag ber en sköterska komma med en lugnande tablett. Vet att dåliga tankar inte hjälper men jag kan inte mota undan dom när ångesten rusar fram i kroppen.

Jag blir nerrullad till operationen och får hjälp med att lägga mig tillrätta i sträckbänken. Snälla ögon ler ner mot mig och säger att allt kommer gå bra. Jag nickar tillbaka, sådär som man gör när man är rädd och saknar ord.  Narkosläkaren sätter en mask ovanför min mun och in försvinner jag i dimman.

När jag vaknar mår jag bra. Oförskämt bra! Känner mig pigg, smärtfri och hungrig! Lite svårt att svälja men jag trycker ändå i mig tre stycken frökusar med smör och ost som jag sköljer ner med äppeljuice. Om och om igen sa jag till mig själv “att jag mår för bra för att det ska vara sant”. Jag tillbringar natten på sjukhuset och får åka hem dagen därpå.

 

Juli
Tiden som följer mår jag på det stora hela bra. Jag kan promenera, får lite ont ibland och sover en hel del för att hjälpa kroppen att läka.  Men jag märker att detta är en mycket större operation än tidigare. Nu finns det som ett “stopp” i nacken som inte tidigare fanns. Övningarna jag fått av sjukgymnasten som jag skulle börja med från dag 3 efter operation kan jag överhuvudtaget inte göra och det skulle dröja 6 veckor innan dom skulle gå att göra överhuvudtaget.

 

Augusti
Det är olidligt varmt och jag fortsätter att ta det lugnt. Antar att jag ändå lärde mig ett och annat efter den förra operationen där jag liksom forcerade och otåligt pressade fram en läkning. Jag var så ivrig efter att läka och få tillbaka styrkan  att jag gick på fler bakslag än vad jag hade behövt. Att återhämta sig efter en operation eller skada är lika mycket mental träning som fysisk träning. Att tillåta sig att vara svag, inte jämföra vad man kunde förut och var man är nu och även uppskatta de små framstegen. Själv försökte jag att varken tänka bakåt eller framåt utan bara vara i nuet. Framtiden skrämde mig för jag kände inte längre igen min nacke och min magkänsla sade mig att det inte var läge för att testa eller utforska gränser. Så istället för att fundera och stressa upp mig över allt jag inte kan göra och kanske aldrig kommer kunna göra,  idisslar jag vidare i solstolen lyssnades på en bok. Dock får inte jag bada och det är svårt att inte bli avis när jag ser alla plaska i vattnet. (Lite får jag plaska så länge jag håller hals och huvud ovanför vattenytan)

September
Börjar infinna mig på gymmet och gör tappra försök att köra lite lätt styrka. Crosstrainer funkar inte alls ( som det så bra gjorde sist).  Det är tufft. För jag känner av nacken i varenda övning och jag måste hålla nacken i ett specifikt läge för att inte få mer ont. Oron över om nacken kommer läka eller inte gör sig påmind och träning som ska ge energi gör mig istället väldigt nedstämd. “Den deppiga PT:n som inte kan träna” . Min självbild skavde. Mitt självförtroende skavde. Min kropp skavde. Ja, muskler försvinner om dom inte underhålls under en lååång tid!

 

Oktober
Min oro över nacken hänger kvar. Jag får träffa en sjukgymnast  som ger mig fler övningar. Jättebra övningar och äntligen börjar jag känna att jag har lite stabilitet i nacken.  Men tar det ändå piano med  styrketräningen och håller mig till mina rehabövningar och  yoga 1-2 gånger i veckan. Även Alice har blivit opererad och vi kämpar på med hennes rehab. Hålla en ung Border Collie lugn är lättare sagt än gjort… dessutom som den djurälskare man är, att inte kunna berätta för sin hund att det kommer bli bra

November
Jag blir röntgad och får reda på att allt ser bra ut! Eller nästan. Eftersom jag nu saknar en disk innebär det högre belastning på de andra diskarna, samt att muskelfästena i nacken inte längre kan jobba på samma sätt. Så ja. Allt ser ut som det ska efter en operation men jag kommer aldrig kunna stå på huvud utan att riskera stora konsekvenser eller skador.
Beskedet känns okej men jag kommer alltid leva med en nacke som är känslig nu.

När jag går till gymmet efter beskedet har jag blandade känslor. Jag vet att allt är bra och att det bara är att leva på som vanligt nu… så jag bestämmer mig för att springa. För i det normala är det exakt vad jag skulle göra. Vilket jag firar med att testa att springa. Eller springa och springa…  3min jogg på ett band är väl inte direkt löpning men jag sprang OCH jag fick inte ont! Världens lyckorus infann sig. Kanske skulle jag kunna bli den där löparen som jag vill. Springa ett Marathon i varje världsdel! Kanske till och med en sån där Ultra sträcka på 9mil.
Stopp, stopp Frida, kanske ska du kunna springa i 10min före du sätter mål som Marathon?!”

 

December
Saknaden efter en stark kropp är enorm. Även om jag under ett år jobbat med att inte identifiera mig med varesig mitt jobb som PT eller känslan av att vara en bättre PT bara för att jag är stark. Man är ju så mycket mer än sitt yttre och sina prestationer. Jag vet det. Du vet det. Ändå har jag som sagt verkligen fått jobba stenhårt med mina tankar. Inte bli arg och besviken på mig själv för att jag inte kan och inte är “bättre”,  inte känna stress över att min kropp “förfaller” (som det så många gånger känts). För att inte deppa ihop fullkomligt vissa perioder när det kännts extra tungt har mina strategier bland annat varit att ägna mindre tid åt sociala medier och inte följa peppiga träningskonton.  Mycket yoga och avslappning, bra böcker och poddar, gråta när jag behövt (tror inte på att stänga saker inom mig).

I december börjar jag pressa kroppen mer. Nu vet jag ju att allt ser ut som det ska i nacken, dessutom har det gått över 6 månader sedan operation så grejerna borde sitta fast!  Det är nu det är dags att långsamt på ett klokt sätt börja bygga upp konditionen och styrkan igen!

2019 ska bli det året jag kommer tillbaka. Fysisk och mentalt!
Tack för att du läst!

30 januari, 2019 | 8 KOMMENTARER!
KrönikorTräning.Uthållig & Stark med Frida

Vänta inte in dina nyårslöften- börja nu!

Fler än jag som njuter av julledighet?  Att vara ledig för mig innebär lyxen att kunna träna närsomhelst på dagen och kanske till och med hinna med att träna två pass om jag jag känner för det. Och bäst av allt. Ingen tidspress.
Jag vet det är lätt hänt att luta sig tillbaka i soffan med familjen och mumsa vidare på de där mindre goda chokladbitarna i Alladdinasken och tänka “att efter nyår börjar jag”. “Efter nyår börjar mitt nya liv”. “Då ska jag sluta äta godis och börja träna”.

I stället för att vänta in det där nyårslöftet, utnyttja ledigheten till att komma igång nu!
För varför ska man missa alla lediga dagar när förändring handlar mycket om att våga kasta sig in i ‘förändringens fyra rum’ och köra! Eller hur?

Bara kasta sig ut? Hur börjar man då?

Här kommer mina tips på hur du kommer igång NU:

  1. Många gym har prova-på eller öppen gästträning under jul. Passa på att nyttja detta med att testa någon klass du inte gått på tidigare. SATS t.ex. har prova-på vecka fram till nyår så spana in ett gym nära dig och ring och boka!
  2. Träna hemma! Välj 5-10 övningar som du gör 1 min vardera. Se förslag på övningar nedan
  3. Ut och powerwalka, använd viktväst! (och kanske broddar :))
  4. Gå inte ut för hårt i början, välj därför gärna en lugn träningsform så att du får mjukstartat.
  5. Boka tid med en Personlig Tränare. Ja, det finns PT som jobbar i mellandagarna och har tider!

 

Kör så det rycker nu och behöver du förslag på övningar är det bara att spana in bloggen imorgon då det kommer upp förslag på lite olika pass!

26 december, 2018 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
KostKrönikorUthållig & Stark med Frida

När jag fick en ätstörning

När jag gick i sexan upptäckte jag att jag var “större” än alla andra.
Den utlösande faktorn tror jag var när en kille  kallade mig för tjockis.
Efter den händelsen började jag jämföra mig med mina klasskamrater och blev smärtsamt medveten om att jag var både rundare och bredare än mina jämnåriga. Jag kände mig som ett UFO.
För alla andra var så små. Så smala.
Jag ville också vara smal.
Det kändes orättvist att just jag skulle vara rund.
Dessutom borde jag  inte vara det för jag var aktiv och åt nyttigt!
Jag red, spelade fotboll och rörde på mig hur mycket som helst men ändå såg jag ut som jag gjorde.

Tanken fick fäste i mig och när jag började sjuan bestämde jag mig för att göra något åt min kropp.
Så jag gjorde det enda logiska en tonårshjärna kan tänka ut.
Jag slutade äta.

Japp, helt galet men från ena dagen till andra slutade jag bara.
Till mina föräldrar sa jag att jag redan ätit eller skulle äta hos en kompis när det blev dags för middag. Frukost och lunch var inte särskilt svårt att hoppa över. Om jag blev jättehungrig hade jag sagt till mig själv att det var okej att äta lite yoghurt eller sallad.
För hungrig var jag. Konstant.
Men att “klara” av att inte äta var en euforisk känsla.
Det var som att jag vann fightern över hungern och det fick mig att känna mig duktig.

Det dröjde inte länge fören jag kände mig trött, orkeslös och yr.
En dag på hemkunskapen skulle vi göra raggmunk och jag var så yr att jag mer eller mindre såg i kors. Jag vet inte om det var doften av raggmunk, min tomma mage eller att jag var yr som fick mig att kräkas.
Hursomhelst så blev jag hemskickad.

När jag gick vägen hem yr och illamående kände jag mig lite besviken att jag inte klarade av att inte äta.
Andra klarar det, tänkte jag och kaskadspydde lite magsyra på asfalten.
Nä, Anorexia är inte min grej, konstaterade jag för mig själv och skyndade mig hem för att bädda ner mig i sängen och tänka ut en ny plan.

Jag började äta igen men med en liten bismak.
För plötsligt var det där med kost mer komplicerat och inte lika självklart och lustfyllt som tidigare.
Åt jag för mycket eller åt något onyttigt infann sig alltid ett dåligt samvete.
Min känsliga personlighet i kombination med en elak kommentar om mitt utseende hade resulterat i en ätstörning.

Som vuxen önskar jag att jag aldrig hade behövt höra en sån kommentar.
Ingen borde någonsin få en elak kommentar om sin kropp!
Inte då, inte nu, aldrig. Oavsett storlek, vikt eller form! För det kan leda till ätstörning och  psykisk ohälsa.

Foto: Anders Johnson

16 december, 2018 | 2 KOMMENTARER!
KrönikorTräning.Uthållig & Stark med Frida

Rehabresan del5- Det är en sorg.

 

För lite mer än fem månader sedan låg jag nyduschad och nyskrubbad i Descutan i en sjukhussäng och bokstavligt talat skakade av rädsla.
“Jag skall  bli stelopererad. 10% av min rörlighet kommerförsvinna. Det måste ju påverka kroppen! Och tänk om det blir fel den här gången med!”
Mina tankar var “allover” och den lugnande tabletten jag hade fått av sjukhuspersonalen funkade lika bra som en sockerbit.
Att jag skulle operera nacken IGEN kändes helt overkligt! Men nu låg jag där och väntade

Timmarna gick. Det blev min tur att opereras och jag rullades ner till operationssalen.
Jagann inte mer än att dra tre djupa andetag förens jag hungrig slog upp ögonen på uppvaket.
Jag mådde bra och när personalen ville att jag skulle kissa hoppade jag glatt upp.
Det skulle nog bli bra det här, tänkte jag. Sist var jag sängliggande i tre veckor nu var jag ju oförskämt pigg.

Och nu då…?

Ja, även om jag mådde bra ganska direkt efter operationen och kunde börja promenera och inte hade jobbiga nervsmärtor var nacken 100 gånger känsligare…
Dom första 6 veckorna kunde jag inte göra rehab för det gjorde för ont,
styrketräna kunde jag knappt göra 3 månader efter operationen och nu 5 månader efteråt är nacken ok men inte bra.
Jag kan inte springa, ha en tung ryggsäck, styrketräna obehindrat, hoppa och kanske aldrig kommer kunna stå på huvud.

Så klart man inte måste stå på huvud. Men det där med att vara begränsad är tråkigt!
Häromdagen testade jag att göra en wallclimb mot en vägg.
Bra övning att träna på för den som vill lära sig stå på händer. Det funkade sådär…

Framtiden…?

Nu jobbar jag som vanligt med PT och kan bära, lyfta och visa alla övningar. I mitt vardagliga liv tänker jag inte alls på min nacke och den begränsar mig sällan.
Utan det är just när det kommer till träningen som det är tufft för mig. Vill säga att jag måste välja mina övningar med omsorg och oftast kör jag rehab.
Den här rehabresan trodde jag knappast skulle bli så här lång och omfattande.
Det är såklart en sorg för mig att inse att vissa mål  inte kommer kunna införlivas.
Som att springa ett Marathon, tävla i Athletic Fitness eller köra en Ironman.Aldrig vill jag inte säga men inte inom de närmsta åren i alla fall.

Lika mycket som jag älskar träning älskar jag känslan av att vara stark i kroppen.
Därför är träningen just nu inte särskilt rolig eller lustfylld men att inte träna är inget alternativ.
För då skulle vägen tillbaka vara ännu längre!
Och vi alla brottas nog någongång i livet med den där motivationen och det är inte motivationen som skall styra huruvida det kommer bli någon träning eller ej.

Eller hur?
För hur skulle det se ut om vi alla bara gjorde det vi var motiverade att göra jämt?
Inte särskilt mycket skulle bli gjort!

Kram

 

 

 

 

 

 

 

 

 

7 december, 2018 | 2 KOMMENTARER!
Träning.Uthållig & Stark med Frida

Smarta roddtips av mig i Sportamore Magazine!

Det krävs lite mer än att bara ro för att få ut det mesta av en roddmaskin! Häromveckan medverkade jag i Sportamore Magazine och kom med lite smarta tips som är bra att tänka på när man ror. Hoppas du gillar tipsen!

Text: Sportamore, Sara Jergard

 

– För det första tycker jag att roddmaskinen är ett roligt och effektivt träningsredskap som tränar hela kroppen, jämfört med en träningscykel eller ett löpband där du inte får in armar och rygg. Att ro är också väldigt skonsamt för kroppen, säger Frida Werander.

Vilka muskelgrupper tränar jag? 

– Förutom kondition tränar du även ben, rumpa, bål, rygg och armar, beroende på vilket upplägg du har på passet.

Vilka upplägg rekommenderar du? 

– Är du ute efter bättre kondition skulle jag säga intervaller av olika slag. Är du ute efter ett rejält styrkepass med fokus på uthållighet är längre distanser att föredra.

Vilket är det vanligaste felet folk gör när de ror? 

– Det absolut vanligaste felet är att folk har för högt motstånd och drar mest med armarna i stället för att ro med hela kroppen.

Hur ska jag ro i stället? 

– Kort och gott, sträva efter att hålla ryggen rak, skjuta ifrån med benen och våga vänta med att dra med armarna tills benen är helt utsträckta. Ha kvar hälarna i fotstöden när du drar dig bakåt för att få ut mer av rörelsen. Och håll ett stadigt grepp om handtaget.

Vilket motstånd ska jag ha? 

– På en vanlig roddmaskin finns motstånd 1-10. En standard är att köra på 6-7, vilket kan jämföras med att ro på vatten. Det finns egentligen ingen anledning att smacka på 10 och ha så tungt som möjligt. Det viktiga är att hålla ett jämnt tempo och en bra teknik.

PT-Fridas 5 tekniktips:

1. Tänk ben – rygg – armar 

När du ror ska du tänka dig en trestegsprincip som går ut på ben – rygg – armar. Börja med att skjut ifrån med benen. När benen är raka är det ryggens tur, då böjer du dig lite bakåt med överkroppen. Till sist kopplar du på armarna och drar handtaget mot bröstet. Följ sedan samma princip baklänges. Så fort handtaget har nuddat bröstbenet rätar du ut armarna. Efter det kommer du upp med ryggen och till sist böjer du återigen på benen.

Varför? Ror du bara med armarna blir du trött och får inte inte ut lika mycket av övningen i resten av kroppen.

2. Håll ryggen rak 

Självklart kan du falla fram något i startläget för att dra ut skulderbladen. Men håll gärna en så rak rygg som möjligt genom resten av övningen.

Varför? För att du inte vill belasta ländryggen, som många är lite känsliga i. Håller du inte en rygg rak så tappar du även både kraft och anspänning, vilket på sikt kan försämra träningen.

3. Knäna ska peka uppåt 

Likt ett marklyft så vill du både jobba med ben, höft och rumpa i den här övningen. Så se till att hålla raka knän och att de konstant pekar upp mot taket. Många kan lätt falla ut med knäna och placera överkroppen i startläget för att de är rörliga.

Varför? Att falla in eller ut med knäna kan öka skaderisken och du tappar kraft i övningen.

4. Håll kedjan rak 

När du ror ska du ro i en så kallad rak linje, vilket betyder att du ska hålla handtaget och den tillhörande “kedjan” i samma raka linje som du automatiskt får när du har armarna helt utsträckta. På samma sätt bör du sträva efter att handtaget ska dras in under bröstet, återigen med kedjan i en rak linje.

Varför? Om du pendlar med handtaget upp och ned, som om du doppar ned handtaget mot fötterna i startläget, så kan du lätt böja ryggen vilket både resulterar i onödigt slitage och att du tappar tid.

5. Fall inte för långt bak med ryggen 

Precis som vi förklarar i punkterna ovan är det benen som ska börja jobba innan du lutar ryggen något bakåt. Undvik däremot att luta dig för långt bak i draget eftersom du inte tjänar någonting på det.

Varför? Vi är inte ute efter att lägga till en sit up i varje drag, det kommer att ta onödig kraft och ork under passet.

 

Är du intresserad av en egen roddmaskin kan jag varmt rekommendera  Abilica Premium TopRower, som jag själv är  flitig användare utav!

21 november, 2018 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Annons
Annons
1 2 28