Årskrönika 2018-mitt tuffa år

2018 har varit ett av mina tuffaste år någonsin, fysiskt och psykiskt. Egentligen tänkte jag bara dra ett streck över 2018 och glömma allt som varit! Men det är i sorg, smärta och motgång som vi någonstans formas, växer och kanske även kan inspirera någon annan. Så istället för att glömma 2018 tänkte jag  djupdyka i 2018 och dela med mig av det som varit. Hoppas att du orkar läsa!

Januari
Nedräkningen har börjat. Den 18januari ska jag opereras för diskbråck och få en ny disk efter år av smärta och läkarbesök. Äntligen kommer jag att bli frisk och kommer kunna göra allt det där som jag vill! Nämligen att kunna träna helt obegränsat!   Även om jag lever efter novisen “att man inte ska måla fan på väggen”, vill säga, inte  ta ut något i förtid som man inte vet. För om det går bra så har man bara oroat sig i onödan.  Även om jag försöker ha en ganska lättsam inställning inför operationen är det som att min kropp kanaliserar oron och den blir fysisk istället. Det känns som om en elefant har steppat på mina lungor, för jag kan knappt andas och klumpen i magen växer för varje dag som går.  Att jag flera, flera veckor efter operationen inte får åka något färdmedel, lyfta, bära, öppna tunga dörrar, gå ut med hundarna och kommer behöva massa hjälp, är svårt att ta in.

Tiden går och jag tar det ganska lugnt i väntan på operationen. Tränar knappt utan promenerar mest och kör lite yoga. Dagen kommer och i bilen på väg till sjukhuset är det som att köra in i en väg av rädsla och ångest. “Du behöver ingen operation. Det kommer nog självläka“, säger mina tankartill mig och fortsätter tjata mer eller mindre tills jag är sövd.

Jag vaknar på uppvaket efter operationen utan att riktigt vakna eller känna något. Jag har svårt att gå, kan inte kissa och de får sätta kateter på mig. Narkosen har helt knockat mig! Timmarna går och till sist kvicknar jag till och börjar känna mig pigg. Jag får mat och äter med god aptit och spenderar sen hela natten med att kackla med min rumskamrat. Jag kommer ihåg att jag är i gott mod och känner mig mest glad och förväntansfull över tiden jag har framför mig. Min mamma har kommit upp från Göteborg och kommer hjälpa mig med det jag behöver och jag lämnar sjukhuset med ett leende på läpparna. Eftersom jag är så himla rädd för sjukhus kändes det som att första segern var avklarad!

Bara någon dag efter att jag kommit hem är det som att kroppen börjar läka på riktigt. Jag sover konstant och de få timmar jag vaknar önskar jag mest att jag får somna om igen för det gör så ont! Förflytta mig mellan sängen och soffan gör mig helt slut och oron över om det varit en lyckad operation eller ej börjar gnaga i mig.

Februari 
Det är kallt, det är ruggigt det är halt. Mina dagar består mest av att kolla Netflix och att sova. Jag får fortfarande medicin sex gånger om dagen för smärtan som är i armen och i fingrarna. Det är tufft och det känns som att jag nästan inte gör några framsteg. När det gått lite mer än två veckor testar jag att mamma och promenera och ta en fika vilket kändes lite som en milstolpe. Och det visade sig att det var det. För vid tre veckor tog jag mig till gymmet och satte mig på en paddelcykel och cyklade i tjugo minuter. Det kändes helt fantastiskt att få vara på ett gym och få svettas lite. (Med betoning på lite.)  “För tre veckor sedan kunde jag inte ta en promenad på 5minuter och nu sitter jag här och cyklar. Kroppen är verkligen fantastisk. Min kropp är fantastiskt!”. Tog jag i för mycket? Ja, tyvärr. Påväg hem fick jag en kraftig reaktion och det kändes som att jag blev stelopererad i nacken och smärtan som forsade ut i armen var inte nådig. “Det som hade känts så bra och jag som knappt gjort något och ändå fick jag såhär ont” . Minns att tårar rann ner för mina kinder och jag kände mig besviken. Men jag skulle möta många, många fler återfall.

Mars
Mindre medicin, något bättre väder, rehab varje dag och några dagar i veckan tar jag mig till gymmet för att cykla eller köra crosstrainer. Jag är otålig och vill mer men det handlar om balans. Balansen mellan belastning och återhämtning. Men det går framåt och jag börjar se ljuset i tunneln på denna resan. Att jag för varje dag läker och blir starkare och mer uthållig. Inte i jämförelse med var jag var innan men jag känner det inom mig att om jag bara skyndar långsamt så kommer jag komma precis dit jag vill träningsmässigt. Dessutom finns det inget att stressa för. Tvärtom så borde jag ta till vara den här tiden när jag kan fokusera på alla mina svagheter, vilket jag gör! Jag kör jättemycket rörlighet för bröstrygg så att nacken aldrig ska behöva lida och bli felbelastad på grund av en stel bröstrygg. Dessutom jobbar jag med aktivitet i rumpan och rörlighet i höfter och mina fotleder.

April
Börjar må oförskämt bra i nacken men vill såklart ge nacken bästa, bästa förutsättningar för att den ska kunna bli så bra som det bara går! En gång har jag träffat sjukhusets fysioterapeut och fått övningar som funkar bra men min känsla är att jag behöver mer. Så jag kontaktar en naprapat som jobbar med lite mer okonventionella metoder. Vårt första möte är okej men det märks att han går lite på rutin och inte tar någon större hänsyn till att jag precis opererat nacken. Ändå bestämmer jag mig för att ge det en chans och bokar en ny tid efter två veckor.

Två veckor går och jag kommer tillbaka till en väldigt oengagerad naprapat som knappt har koll på vilket tid vi bokat. Den här sessionen har jag med mig mina operationspapper för att han ska kunna läsa vad min nacke och hals utsatts för. Han ögnar igenom det och frågar sen om det är något mer. Vi sätter igång och jag får nya övningar som jag får göra upp emot 20 gånger, vilket bland annat består av att forcera nacken till ytterlägen upprepade gånger. Jag försöker till viss del men det känns och låter väldigt obehagligt så jag begränsar rörelsen något och börjar fundera på om detta verkligen är den bästa nackträningen för mig. Vore det kanske inte bäst att åtminstone fått röntgat nacken innan jag tvingar nacken till ytterlägen i olika riktningar. Borde inte naprapaten fråga om jag röntgat nacken efter operationen?  Om allt såg bra ut?

Den här gången bokade jag inte en ny tid och visste faktiskt inte vad jag ens skulle säga. Det var ju hans sätt att jobba på. Det var mitt val att testa men jag hade verkligen förväntat mig mer. Mer övningar, större respekt åt min situation och mer engagemang.

Maj
Jag börjar jobba och ha PT kunder igen! Det känns toppen men det kostar också på och jag får lägga både rehabövningar och träning på hyllan ett tag. Att ha PT kunder är tillräckligt belastande och jag behöver vila så mycket jag kan för att kroppen ska hinna återhämta sig. Men återigen slås jag av hur fort kroppen anpassar sig och vips så klarar jag av att både att ha PT kunder och att träna! Passen blir inte särskilt långa och jag maxar inte men jag kan lyfta, bära, dra och svettas. Underbart! Jag håller verkligen på att bli mig själv igen! Humöret är på topp och jag är så himla glad för att jag gjorde operationen. Lite konstigt är det dock att det fortfarande trycker på halsen under ärret och att implantatet låter så fort jag vrider på huvudet men det ger säkert med sig!

En bit in i maj åker jag till Italien för att jobba på en träningsresa med Sundström Travel. Allt flyter på fint och jag utmanar till och med mig själv med en liten löprunda längst stranden. Vilket visade sig vara en väldigt dålig ide! Jag fick fruktansvärt ont och fick spendera resten av kvällen på hotellrummet med armen inlindad i en värmedyna. Det gjorde jag inte om och resten av resan var hur bra som helst med massa god mat och härliga träningspass och roliga deltagare!

Väl hemma igen fick vi ett tråkigt besked med vår fina Border Collie valp. Alice. Hon hade höfledsdysplasi och vi hade bara två alternativ. Ny höftled eller smärta resten av hennes liv. Så sätt var inte valet särskilt svårt men att utsätta en hund för en så stor operation och alla risker det innebär. Även jag blev kallad på efterkontroll och åkte till Lövenströmskas för att röntgas.
Med ett stort leende och ett självsäkert handslag till kirurgen, slår jag mig ner för att höra det fantastiska beskedet, för att sen ta min kaffe och fortsätta ut i livet! Jag märker att kirurgen beter sig lite märkligt och blir riktigt ställd när han säger att jag är konstig och att implantatet har lossnat. Mitt leende blir ännu större. Som ett hånflin. Jag lämnar sjukhuset skrattandes med kirurgens ord i huvudet. “Jag har aldrig varit med om något liknande. Du är speciell. Vet inte vad vi ska göra nu!”.  Jag skrattar och skrattar och skrattar. Det går inte att ta in att den där grejer lossnat! Att jag måste göra om operationen! Det kan inte vara sant!
Men det är det.
Som pricken över i:t får vi dagar senare reda på att min Border Collie, Alice, har höftledsdysplasi och kommer behöva genomgå en höftoperation och få en ny höft.
Livet…

Juni
Återigen stinker jag sån där äcklig sjukhustvål och kan knappt andas. Den här gången finns ingen nyfikenhet eller förväntan, bara ren och skär oro inför att lägga mig på operationsbordet igen. Den här operationen är mycket mer omfattande och 10% av min nackes rörlighet kommer försvinna. Tänk om jag aldrig vaknar. Eller ännu värre. Tänk om jag inte kommer kunna träna allt jag vill! Jag ber en sköterska komma med en lugnande tablett. Vet att dåliga tankar inte hjälper men jag kan inte mota undan dom när ångesten rusar fram i kroppen.

Jag blir nerrullad till operationen och får hjälp med att lägga mig tillrätta i sträckbänken. Snälla ögon ler ner mot mig och säger att allt kommer gå bra. Jag nickar tillbaka, sådär som man gör när man är rädd och saknar ord.  Narkosläkaren sätter en mask ovanför min mun och in försvinner jag i dimman.

När jag vaknar mår jag bra. Oförskämt bra! Känner mig pigg, smärtfri och hungrig! Lite svårt att svälja men jag trycker ändå i mig tre stycken frökusar med smör och ost som jag sköljer ner med äppeljuice. Om och om igen sa jag till mig själv “att jag mår för bra för att det ska vara sant”. Jag tillbringar natten på sjukhuset och får åka hem dagen därpå.

Juli
Tiden som följer mår jag på det stora hela bra. Jag kan promenera, får lite ont ibland och sover en hel del för att hjälpa kroppen att läka.  Men jag märker att detta är en mycket större operation än tidigare. Nu finns det som ett “stopp” i nacken som inte tidigare fanns. Övningarna jag fått av sjukgymnasten som jag skulle börja med från dag 3 efter operation kan jag överhuvudtaget inte göra och det skulle dröja 6 veckor innan dom skulle gå att göra överhuvudtaget.

Augusti
Det är olidligt varmt och jag fortsätter att ta det lugnt. Antar att jag ändå lärde mig ett och annat efter den förra operationen där jag liksom forcerade och otåligt pressade fram en läkning. Jag var så ivrig efter att läka och få tillbaka styrkan  att jag gick på fler bakslag än vad jag hade behövt. Att återhämta sig efter en operation eller skada är lika mycket mental träning som fysisk träning. Att tillåta sig att vara svag, inte jämföra vad man kunde förut och var man är nu och även uppskatta de små framstegen. Själv försökte jag att varken tänka bakåt eller framåt utan bara vara i nuet. Framtiden skrämde mig för jag kände inte längre igen min nacke och min magkänsla sade mig att det inte var läge för att testa eller utforska gränser. Så istället för att fundera och stressa upp mig över allt jag inte kan göra och kanske aldrig kommer kunna göra,  idisslar jag vidare i solstolen lyssnades på en bok. Dock får inte jag bada och det är svårt att inte bli avis när jag ser alla plaska i vattnet. (Lite får jag plaska så länge jag håller hals och huvud ovanför vattenytan)

September
Börjar infinna mig på gymmet och gör tappra försök att köra lite lätt styrka. Crosstrainer funkar inte alls ( som det så bra gjorde sist).  Det är tufft. För jag känner av nacken i varenda övning och jag måste hålla nacken i ett specifikt läge för att inte få mer ont. Oron över om nacken kommer läka eller inte gör sig påmind och träning som ska ge energi gör mig istället väldigt nedstämd. “Den deppiga PT:n som inte kan träna” . Min självbild skavde. Mitt självförtroende skavde. Min kropp skavde. Ja, muskler försvinner om dom inte underhålls under en lååång tid!

Oktober
Min oro över nacken hänger kvar. Jag får träffa en sjukgymnast  som ger mig fler övningar. Jättebra övningar och äntligen börjar jag känna att jag har lite stabilitet i nacken.  Men tar det ändå piano med  styrketräningen och håller mig till mina rehabövningar och  yoga 1-2 gånger i veckan. Även Alice har blivit opererad och vi kämpar på med hennes rehab. Hålla en ung Border Collie lugn är lättare sagt än gjort… dessutom som den djurälskare man är, att inte kunna berätta för sin hund att det kommer bli bra

November
Jag blir röntgad och får reda på att allt ser bra ut! Eller nästan. Eftersom jag nu saknar en disk innebär det högre belastning på de andra diskarna, samt att muskelfästena i nacken inte längre kan jobba på samma sätt. Så ja. Allt ser ut som det ska efter en operation men jag kommer aldrig kunna stå på huvud utan att riskera stora konsekvenser eller skador.
Beskedet känns okej men jag kommer alltid leva med en nacke som är känslig nu.

När jag går till gymmet efter beskedet har jag blandade känslor. Jag vet att allt är bra och att det bara är att leva på som vanligt nu… så jag bestämmer mig för att springa. För i det normala är det exakt vad jag skulle göra. Vilket jag firar med att testa att springa. Eller springa och springa…  3min jogg på ett band är väl inte direkt löpning men jag sprang OCH jag fick inte ont! Världens lyckorus infann sig. Kanske skulle jag kunna bli den där löparen som jag vill. Springa ett Marathon i varje världsdel! Kanske till och med en sån där Ultra sträcka på 9mil.
“Stopp, stopp Frida, kanske ska du kunna springa i 10min före du sätter mål som Marathon?!”

December
Saknaden efter en stark kropp är enorm. Även om jag under ett år jobbat med att inte identifiera mig med varesig mitt jobb som PT eller känslan av att vara en bättre PT bara för att jag är stark. Man är ju så mycket mer än sitt yttre och sina prestationer. Jag vet det. Du vet det. Ändå har jag som sagt verkligen fått jobba stenhårt med mina tankar. Inte bli arg och besviken på mig själv för att jag inte kan och inte är “bättre”,  inte känna stress över att min kropp “förfaller” (som det så många gånger känts). För att inte deppa ihop fullkomligt vissa perioder när det kännts extra tungt har mina strategier bland annat varit att ägna mindre tid åt sociala medier och inte följa peppiga träningskonton.  Mycket yoga och avslappning, bra böcker och poddar, gråta när jag behövt (tror inte på att stänga saker inom mig).

I december börjar jag pressa kroppen mer. Nu vet jag ju att allt ser ut som det ska i nacken, dessutom har det gått över 6 månader sedan operation så grejerna borde sitta fast!  Det är nu det är dags att långsamt på ett klokt sätt börja bygga upp konditionen och styrkan igen!

2019 ska bli det året jag kommer tillbaka. Fysisk och mentalt!
Tack för att du läst!