Uthållig och stark
Hälsa & Fitness
KrönikorTräning.Uthållig & Stark med Frida

Rehabresan del6- Det är en sorg.

 

För lite mer än fem månader sedan låg jag nyduschad och nyskrubbad i Descutan i en sjukhussäng och bokstavligt talat skakade av rädsla.
“Jag skall  bli stelopererad. 10% av min rörlighet kommerförsvinna. Det måste ju påverka kroppen! Och tänk om det blir fel den här gången med!”
Mina tankar var “allover” och den lugnande tabletten jag hade fått av sjukhuspersonalen funkade lika bra som en sockerbit.
Att jag skulle operera nacken IGEN kändes helt overkligt! Men nu låg jag där och väntade

Timmarna gick. Det blev min tur att opereras och jag rullades ner till operationssalen.
Jagann inte mer än att dra tre djupa andetag förens jag hungrig slog upp ögonen på uppvaket.
Jag mådde bra och när personalen ville att jag skulle kissa hoppade jag glatt upp.
Det skulle nog bli bra det här, tänkte jag. Sist var jag sängliggande i tre veckor nu var jag ju oförskämt pigg.

Och nu då…?

Ja, även om jag mådde bra ganska direkt efter operationen och kunde börja promenera och inte hade jobbiga nervsmärtor var nacken 100 gånger känsligare…
Dom första 6 veckorna kunde jag inte göra rehab för det gjorde för ont,
styrketräna kunde jag knappt göra 3 månader efter operationen och nu 5 månader efteråt är nacken ok men inte bra.
Jag kan inte springa, ha en tung ryggsäck, styrketräna obehindrat, hoppa och kanske aldrig kommer kunna stå på huvud.

Så klart man inte måste stå på huvud. Men det där med att vara begränsad är tråkigt!
Häromdagen testade jag att göra en wallclimb mot en vägg.
Bra övning att träna på för den som vill lära sig stå på händer. Det funkade sådär…

Framtiden…?

Nu jobbar jag som vanligt med PT och kan bära, lyfta och visa alla övningar. I mitt vardagliga liv tänker jag inte alls på min nacke och den begränsar mig sällan.
Utan det är just när det kommer till träningen som det är tufft för mig. Vill säga att jag måste välja mina övningar med omsorg och oftast kör jag rehab.
Den här rehabresan trodde jag knappast skulle bli så här lång och omfattande.
Det är såklart en sorg för mig att inse att vissa mål  inte kommer kunna införlivas.
Som att springa ett Marathon, tävla i Athletic Fitness eller köra en Ironman.Aldrig vill jag inte säga men inte inom de närmsta åren i alla fall.

Lika mycket som jag älskar träning älskar jag känslan av att vara stark i kroppen.
Därför är träningen just nu inte särskilt rolig eller lustfylld men att inte träna är inget alternativ.
För då skulle vägen tillbaka vara ännu längre!
Och vi alla brottas nog någongång i livet med den där motivationen och det är inte motivationen som skall styra huruvida det kommer bli någon träning eller ej.

Eller hur?
För hur skulle det se ut om vi alla bara gjorde det vi var motiverade att göra jämt?
Inte särskilt mycket skulle bli gjort!

Kram

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Annons

Lämna en kommentar