Idag för ett år sedan!

Idag, för ett år sedan, är det jag som vaknar upp i en sjukhussäng.  Jag kommer ihåg att solen strålade utanför och att jag glatt mumsade i mig sjukhusfrukosten.
Om några dagar är det midsommar och jag har “överlevt” min andra  nackoperationen. Det som inte dödar härdar säger man ju!

Ett helt år har gått. Det känns lite overkligt.
Mina uppdateringar gällande  min nacke och träning har minst sagt varit glesa…
Jag har många gånger påbörjat inlägg som jag sedan raderat. Vad ska jag skriva om om jag inte kan skriva om träning, träning eller träning liksom?!
Och framförallt. Vem är jag när jag inte kan vara den där träningsglada, inspirerande tjejen som typ siktar på personbästa varje pass?!
Vem är intresserad av att läsa att jag kunde ta en långpromenad, att ryggsäcken inte längre gör ont eller att jag saknar att kunna springa? Att jag inte kunde slutföra yogautbildningen på grund av att min nacke satte stopp?
Du som följt mig ett tag vet ju att jag vill vara stark och uthållig och ha den tonen i det jag skriver och jag tappade bort den rösten.
Mycket på grund av nacken men även för att livet kom mellan. Separation efter en sju år lång relation och allt vad det innebär med att finna boende och sig själv.  Mitt i detta får Blenda, min fina, underbara Rhodesiantik, somna in. Hon blev tio år och jag saknar henne något enormt!

Nä, livet blir inte alltid som man har tänkt sig och egentligen blir nog livet aldrig det… och vet du vad jag lärt mig. Att det är okej. Jag hänger inte längre upp mig på föreställningar om hur livet “borde” blivit och känner mig dålig och besvikelse för att det inte infrias. Istället är jag numera mycket bättre på att vara flexibel och ödmjuk och uppskatta mindre saker i livet.
En kaffe i solen, en hundpuss, att någon skiner upp när hen får se mig. Jag blir inte heller stressad av att hoppa över ett träningspass. Förut skulle det inte komma på kartan att missa ett pass! (nä, för då skulle ju jorden gå under..isch…) Tro nu inte att jag gått och blivit någon latmask. Tvärtom! Men med handen på hjärtat har det faktiskt krävt två nackoperationer för att jag skulle finna ett större lugn inombords och inte bara springa vidare till nästa och nästa grej. Nästa prestation, nästa kick, nästa bevis på att jag duger.

Så frågan är nu om jag ska våga ta klivet till att låta min blogg även handla om “livet?”
Sådant som även sker utanför träningen.
Typ en Lifestyleblogg? Därför frågar jag dig?
Kommer du läsa min blogg även om jag börjar skriva om att finna lyckan, kärleken och mig själv? Ska jag testa?

                                                                                       Blenda och jag yogar dagen efter min operation