Uthållig och stark
Hälsa & Fitness

Krönikor

KrönikorTräning.Uthållig & Stark med Frida

7 dagar till Gratefulness. Trams eller ej?

Sitter vid datorn och hör hur sommarregnet smattrar mot rutan medan jag dricker the. Ganska mysigt faktiskt även om jag har full förståelse för att många semesterfirare är en aningen besvikna.
Själv är det tre veckor kvar till min semester så lite regn gör inget. Dessutom har jag bokat en resa till L.A så jag lär få sol på mig! (jag vet L.A, så kul!!)

 

Igår hade jag ingen tid att passa när jag var i mataffären utan kunde med gott samvete botanisera mig i varje hylla. Det hör inte till vanligheten!
Vanligheten är att jag behöver stressa från punkt A till B önskandes att jag hade fem minuter tillgodo. Jämt.  Men inte igår.  Igår skred jag omkring  med min korg och stannade till och med och läste alla tidningars rubriker för att få lite inspiration. Ja, du förstår ju hur “obråttom” jag hade.

“7 dagar till MER LYCKA! Lär dig tacksamhetens formel”.
Seriöst, tänkte jag och tog upp tidningen.
Är det bara jag eller blir det inte lite mycket med den här “tacksamheten” när varenda tidning ska skriva om det?
Eller rättare sagt. Gratefulness. Modeordets rätta bemärkelse. Du ser säkert hur jag himlar med ögonen.
Ändå drogs jag till att läsa.
För någonstans vet jag att det där med tacksamhet är bra. Att positiva tankar får oss att må bra. Och när vi mår bra får vi sänkt blodtryck och andra hälsoeffekter.
Jag lyckas vara tacksam ibland och har kommit en bra bit på vägen om jag jämför med för några år sedan där jag bara hade fnyst åt tidningen och kallat det trams. Nu är jag något mer ödmjuk och mogen. Så jag börjar smygläsa i affären.

“Var tacksam för vad du har; då kommer du att få mera! När du fokuserar på vad du inte har , kommer du aldrig någonsin att ha tillräckligt”

Jag köper definitivt resonemanget. För om man ska gå och vänta på att något positivt ska hända tror jag att man får vänta rätt länge!
Fortsättningsvis står det att det krävs träning för gratefulness och att våga tro på att livet är rätt gott, oavsett rådande omständigheter…
Samt att det är en bra idé att dela in olika områden där det man tar saker för givet och sällan visar någon uppskattning. Till exempel på hemmaplan, mot sina arbetskamrater, sin kropp.
Helt enkelt börja ge uttryck för sånt man uppskattar. Det kommer kännas konstigt och omgivningen lär säkert betrakta en som ett ufo… till en början…

Jag ställer tillbaka tidningen.
Kanske inte är så tramsigt trots allt. Så hur gör jag nu för att bli mer tacksam? Övar såklart!
Nu vakna PT:n i mig! Det får helt enkelt bli ett Tacksamhets- Boot Camp!
I sju dagar ska jag dokumentera minst 3 bra saker varje dag som jag kommer dela med mig här!
Jag börjar i morgon! Hänger du på?

3 juli, 2019 | 1 KOMMENTAR.
KrönikorUthållig & Stark med Frida

Idag för ett år sedan!

 

Idag, för ett år sedan, är det jag som vaknar upp i en sjukhussäng.  Jag kommer ihåg att solen strålade utanför och att jag glatt mumsade i mig sjukhusfrukosten.
Om några dagar är det midsommar och jag har “överlevt” min andra  nackoperationen. Det som inte dödar härdar säger man ju!

Ett helt år har gått. Det känns lite overkligt.
Mina uppdateringar gällande  min nacke och träning har minst sagt varit glesa…
Jag har många gånger påbörjat inlägg som jag sedan raderat. Vad ska jag skriva om om jag inte kan skriva om träning, träning eller träning liksom?!
Och framförallt. Vem är jag när jag inte kan vara den där träningsglada, inspirerande tjejen som typ siktar på personbästa varje pass?!
Vem är intresserad av att läsa att jag kunde ta en långpromenad, att ryggsäcken inte längre gör ont eller att jag saknar att kunna springa? Att jag inte kunde slutföra yogautbildningen på grund av att min nacke satte stopp?
Du som följt mig ett tag vet ju att jag vill vara stark och uthållig och ha den tonen i det jag skriver och jag tappade bort den rösten.
Mycket på grund av nacken men även för att livet kom mellan. Separation efter en sju år lång relation och allt vad det innebär med att finna boende och sig själv.  Mitt i detta får Blenda, min fina, underbara Rhodesiantik, somna in. Hon blev tio år och jag saknar henne något enormt!

Nä, livet blir inte alltid som man har tänkt sig och egentligen blir nog livet aldrig det… och vet du vad jag lärt mig. Att det är okej. Jag hänger inte längre upp mig på föreställningar om hur livet “borde” blivit och känner mig dålig och besvikelse för att det inte infrias. Istället är jag numera mycket bättre på att vara flexibel och ödmjuk och uppskatta mindre saker i livet.
En kaffe i solen, en hundpuss, att någon skiner upp när hen får se mig. Jag blir inte heller stressad av att hoppa över ett träningspass. Förut skulle det inte komma på kartan att missa ett pass! (nä, för då skulle ju jorden gå under..isch…) Tro nu inte att jag gått och blivit någon latmask. Tvärtom! Men med handen på hjärtat har det faktiskt krävt två nackoperationer för att jag skulle finna ett större lugn inombords och inte bara springa vidare till nästa och nästa grej. Nästa prestation, nästa kick, nästa bevis på att jag duger.

Så frågan är nu om jag ska våga ta klivet till att låta min blogg även handla om “livet?”
Sådant som även sker utanför träningen.
Typ en Lifestyleblogg? Därför frågar jag dig?
Kommer du läsa min blogg även om jag börjar skriva om att finna lyckan, kärleken och mig själv? Ska jag testa?

 


                                                                                       Blenda och jag yogar dagen efter min operation

19 juni, 2019 | 8 KOMMENTARER!
KrönikorTräning.Uthållig & Stark med Frida

Kvinna som inspirerar!

I fredags var det Internationella kvinnodagen och jag blir alldeles varm inombords av att se hur tjejer lyfter varandra och delar med sig av sina förebilder och vilka som inspirerar dom!

Jag själv blev väldigt inspirerad i fredags av en helt amazing kvinna! Först tänkte jag att det inte var värt att skriva om eftersom det inte direkt rör träning men så ändrade jag mig och känner att jag bara måste få skriva om denna fantastiska kvinna som inspirerade mig som aldrig förr och kanske kan det inspirera någon!

Så vem är denna kvinna som jag vill lyfta? Jo, nämligen Lynn Ruth Miller, med sina 84år, är hon världens äldsta kvinnliga komiker! För dig som inte vet det har jag en liten hobby där jag kör Standup och i fredags hade jag och några andra kvinnliga komiker den stora äran att få dela scen med Lynn.

Varför inspirerar hon mig?
Jo för det första, gör hon det hon brinner för. Det är alltid inspirerande med människor som inte låter rädsla eller fördomar stå i vägen för sitt hjärta. För det andra, hennes närvaro och energi i mötet med andra människor. Och för det tredje. Hon är 84 år och tog plats!

Och som hon levererade. Denna lilla, kvinna levererade den ena “punchlinen” efter den andra som fick publiken att mer eller mindre kissa på sig av skratt. Hon fullkomligt ägde!

Såhär flera dagar senare påverkar fortfarande hennes framträdande mig. Att vara 84 år och så intelligent, charmig, rolig, rapp och levande är så inspirerande att jag egentligen saknar ord!  Det enda jag kan tänka är att jag vill vara som Lynn när jag är 84 år! Levande och hur cool som helst!

Jag vet inte hur du är men jag kan ha lite åldersnoja. Tycka att det känns lite läskigt att bli gammal och ibland fundera på hur jag ska hinna med allt jag vill göra. Att då få se en levnadsglad 84-åring vars karriär (och sexliv) inte hålls tillbaka på grund av någon  liten petitess som ålder, inspirerar i alla fall mig och ger mig hopp!

Tack för att jag fick vara en del av denna fantastiska kväll!
Och tack Lynn för att du är du och är en förebild!

KrönikorTräning.Uthållig & Stark med Frida

Årskrönika 2018-mitt tuffa år

2018 har varit ett av mina tuffaste år någonsin, fysiskt och psykiskt. Egentligen tänkte jag bara dra ett streck över 2018 och glömma allt som varit! Men det är i sorg, smärta och motgång som vi någonstans formas, växer och kanske även kan inspirera någon annan. Så istället för att glömma 2018 tänkte jag  djupdyka i 2018 och dela med mig av det som varit. Hoppas att du orkar läsa!

Januari
Nedräkningen har börjat. Den 18januari ska jag opereras för diskbråck och få en ny disk efter år av smärta och läkarbesök. Äntligen kommer jag att bli frisk och kommer kunna göra allt det där som jag vill! Nämligen att kunna träna helt obegränsat!   Även om jag lever efter novisen “att man inte ska måla fan på väggen”, vill säga, inte  ta ut något i förtid som man inte vet. För om det går bra så har man bara oroat sig i onödan.  Även om jag försöker ha en ganska lättsam inställning inför operationen är det som att min kropp kanaliserar oron och den blir fysisk istället. Det känns som om en elefant har steppat på mina lungor, för jag kan knappt andas och klumpen i magen växer för varje dag som går.  Att jag flera, flera veckor efter operationen inte får åka något färdmedel, lyfta, bära, öppna tunga dörrar, gå ut med hundarna och kommer behöva massa hjälp, är svårt att ta in.

Tiden går och jag tar det ganska lugnt i väntan på operationen. Tränar knappt utan promenerar mest och kör lite yoga. Dagen kommer och i bilen på väg till sjukhuset är det som att köra in i en väg av rädsla och ångest. “Du behöver ingen operation. Det kommer nog självläka“, säger mina tankartill mig och fortsätter tjata mer eller mindre tills jag är sövd.

Jag vaknar på uppvaket efter operationen utan att riktigt vakna eller känna något. Jag har svårt att gå, kan inte kissa och de får sätta kateter på mig. Narkosen har helt knockat mig! Timmarna går och till sist kvicknar jag till och börjar känna mig pigg. Jag får mat och äter med god aptit och spenderar sen hela natten med att kackla med min rumskamrat. Jag kommer ihåg att jag är i gott mod och känner mig mest glad och förväntansfull över tiden jag har framför mig. Min mamma har kommit upp från Göteborg och kommer hjälpa mig med det jag behöver och jag lämnar sjukhuset med ett leende på läpparna. Eftersom jag är så himla rädd för sjukhus kändes det som att första segern var avklarad!

Bara någon dag efter att jag kommit hem är det som att kroppen börjar läka på riktigt. Jag sover konstant och de få timmar jag vaknar önskar jag mest att jag får somna om igen för det gör så ont! Förflytta mig mellan sängen och soffan gör mig helt slut och oron över om det varit en lyckad operation eller ej börjar gnaga i mig.

 

Februari 
Det är kallt, det är ruggigt det är halt. Mina dagar består mest av att kolla Netflix och att sova. Jag får fortfarande medicin sex gånger om dagen för smärtan som är i armen och i fingrarna. Det är tufft och det känns som att jag nästan inte gör några framsteg. När det gått lite mer än två veckor testar jag att mamma och promenera och ta en fika vilket kändes lite som en milstolpe. Och det visade sig att det var det. För vid tre veckor tog jag mig till gymmet och satte mig på en paddelcykel och cyklade i tjugo minuter. Det kändes helt fantastiskt att få vara på ett gym och få svettas lite. (Med betoning på lite.)  “För tre veckor sedan kunde jag inte ta en promenad på 5minuter och nu sitter jag här och cyklar. Kroppen är verkligen fantastisk. Min kropp är fantastiskt!”. Tog jag i för mycket? Ja, tyvärr. Påväg hem fick jag en kraftig reaktion och det kändes som att jag blev stelopererad i nacken och smärtan som forsade ut i armen var inte nådig. “Det som hade känts så bra och jag som knappt gjort något och ändå fick jag såhär ont” . Minns att tårar rann ner för mina kinder och jag kände mig besviken. Men jag skulle möta många, många fler återfall.

Mars
Mindre medicin, något bättre väder, rehab varje dag och några dagar i veckan tar jag mig till gymmet för att cykla eller köra crosstrainer. Jag är otålig och vill mer men det handlar om balans. Balansen mellan belastning och återhämtning. Men det går framåt och jag börjar se ljuset i tunneln på denna resan. Att jag för varje dag läker och blir starkare och mer uthållig. Inte i jämförelse med var jag var innan men jag känner det inom mig att om jag bara skyndar långsamt så kommer jag komma precis dit jag vill träningsmässigt. Dessutom finns det inget att stressa för. Tvärtom så borde jag ta till vara den här tiden när jag kan fokusera på alla mina svagheter, vilket jag gör! Jag kör jättemycket rörlighet för bröstrygg så att nacken aldrig ska behöva lida och bli felbelastad på grund av en stel bröstrygg. Dessutom jobbar jag med aktivitet i rumpan och rörlighet i höfter och mina fotleder.

April
Börjar må oförskämt bra i nacken men vill såklart ge nacken bästa, bästa förutsättningar för att den ska kunna bli så bra som det bara går! En gång har jag träffat sjukhusets fysioterapeut och fått övningar som funkar bra men min känsla är att jag behöver mer. Så jag kontaktar en naprapat som jobbar med lite mer okonventionella metoder. Vårt första möte är okej men det märks att han går lite på rutin och inte tar någon större hänsyn till att jag precis opererat nacken. Ändå bestämmer jag mig för att ge det en chans och bokar en ny tid efter två veckor.

Två veckor går och jag kommer tillbaka till en väldigt oengagerad naprapat som knappt har koll på vilket tid vi bokat. Den här sessionen har jag med mig mina operationspapper för att han ska kunna läsa vad min nacke och hals utsatts för. Han ögnar igenom det och frågar sen om det är något mer. Vi sätter igång och jag får nya övningar som jag får göra upp emot 20 gånger, vilket bland annat består av att forcera nacken till ytterlägen upprepade gånger. Jag försöker till viss del men det känns och låter väldigt obehagligt så jag begränsar rörelsen något och börjar fundera på om detta verkligen är den bästa nackträningen för mig. Vore det kanske inte bäst att åtminstone fått röntgat nacken innan jag tvingar nacken till ytterlägen i olika riktningar. Borde inte naprapaten fråga om jag röntgat nacken efter operationen?  Om allt såg bra ut?

Den här gången bokade jag inte en ny tid och visste faktiskt inte vad jag ens skulle säga. Det var ju hans sätt att jobba på. Det var mitt val att testa men jag hade verkligen förväntat mig mer. Mer övningar, större respekt åt min situation och mer engagemang.

 

Maj
Jag börjar jobba och ha PT kunder igen! Det känns toppen men det kostar också på och jag får lägga både rehabövningar och träning på hyllan ett tag. Att ha PT kunder är tillräckligt belastande och jag behöver vila så mycket jag kan för att kroppen ska hinna återhämta sig. Men återigen slås jag av hur fort kroppen anpassar sig och vips så klarar jag av att både att ha PT kunder och att träna! Passen blir inte särskilt långa och jag maxar inte men jag kan lyfta, bära, dra och svettas. Underbart! Jag håller verkligen på att bli mig själv igen! Humöret är på topp och jag är så himla glad för att jag gjorde operationen. Lite konstigt är det dock att det fortfarande trycker på halsen under ärret och att implantatet låter så fort jag vrider på huvudet men det ger säkert med sig!

En bit in i maj åker jag till Italien för att jobba på en träningsresa med Sundström Travel. Allt flyter på fint och jag utmanar till och med mig själv med en liten löprunda längst stranden. Vilket visade sig vara en väldigt dålig ide! Jag fick fruktansvärt ont och fick spendera resten av kvällen på hotellrummet med armen inlindad i en värmedyna. Det gjorde jag inte om och resten av resan var hur bra som helst med massa god mat och härliga träningspass och roliga deltagare!

Väl hemma igen fick vi ett tråkigt besked med vår fina Border Collie valp. Alice. Hon hade höfledsdysplasi och vi hade bara två alternativ. Ny höftled eller smärta resten av hennes liv. Så sätt var inte valet särskilt svårt men att utsätta en hund för en så stor operation och alla risker det innebär. Även jag blev kallad på efterkontroll och åkte till Lövenströmskas för att röntgas.
Med ett stort leende och ett självsäkert handslag till kirurgen, slår jag mig ner för att höra det fantastiska beskedet, för att sen ta min kaffe och fortsätta ut i livet! Jag märker att kirurgen beter sig lite märkligt och blir riktigt ställd när han säger att jag är konstig och att implantatet har lossnat. Mitt leende blir ännu större. Som ett hånflin. Jag lämnar sjukhuset skrattandes med kirurgens ord i huvudet. “Jag har aldrig varit med om något liknande. Du är speciell. Vet inte vad vi ska göra nu!”.  Jag skrattar och skrattar och skrattar. Det går inte att ta in att den där grejer lossnat! Att jag måste göra om operationen! Det kan inte vara sant!
Men det är det.
Som pricken över i:t får vi dagar senare reda på att min Border Collie, Alice, har höftledsdysplasi och kommer behöva genomgå en höftoperation och få en ny höft.
Livet…

Juni
Återigen stinker jag sån där äcklig sjukhustvål och kan knappt andas. Den här gången finns ingen nyfikenhet eller förväntan, bara ren och skär oro inför att lägga mig på operationsbordet igen. Den här operationen är mycket mer omfattande och 10% av min nackes rörlighet kommer försvinna. Tänk om jag aldrig vaknar. Eller ännu värre. Tänk om jag inte kommer kunna träna allt jag vill! Jag ber en sköterska komma med en lugnande tablett. Vet att dåliga tankar inte hjälper men jag kan inte mota undan dom när ångesten rusar fram i kroppen.

Jag blir nerrullad till operationen och får hjälp med att lägga mig tillrätta i sträckbänken. Snälla ögon ler ner mot mig och säger att allt kommer gå bra. Jag nickar tillbaka, sådär som man gör när man är rädd och saknar ord.  Narkosläkaren sätter en mask ovanför min mun och in försvinner jag i dimman.

När jag vaknar mår jag bra. Oförskämt bra! Känner mig pigg, smärtfri och hungrig! Lite svårt att svälja men jag trycker ändå i mig tre stycken frökusar med smör och ost som jag sköljer ner med äppeljuice. Om och om igen sa jag till mig själv “att jag mår för bra för att det ska vara sant”. Jag tillbringar natten på sjukhuset och får åka hem dagen därpå.

 

Juli
Tiden som följer mår jag på det stora hela bra. Jag kan promenera, får lite ont ibland och sover en hel del för att hjälpa kroppen att läka.  Men jag märker att detta är en mycket större operation än tidigare. Nu finns det som ett “stopp” i nacken som inte tidigare fanns. Övningarna jag fått av sjukgymnasten som jag skulle börja med från dag 3 efter operation kan jag överhuvudtaget inte göra och det skulle dröja 6 veckor innan dom skulle gå att göra överhuvudtaget.

 

Augusti
Det är olidligt varmt och jag fortsätter att ta det lugnt. Antar att jag ändå lärde mig ett och annat efter den förra operationen där jag liksom forcerade och otåligt pressade fram en läkning. Jag var så ivrig efter att läka och få tillbaka styrkan  att jag gick på fler bakslag än vad jag hade behövt. Att återhämta sig efter en operation eller skada är lika mycket mental träning som fysisk träning. Att tillåta sig att vara svag, inte jämföra vad man kunde förut och var man är nu och även uppskatta de små framstegen. Själv försökte jag att varken tänka bakåt eller framåt utan bara vara i nuet. Framtiden skrämde mig för jag kände inte längre igen min nacke och min magkänsla sade mig att det inte var läge för att testa eller utforska gränser. Så istället för att fundera och stressa upp mig över allt jag inte kan göra och kanske aldrig kommer kunna göra,  idisslar jag vidare i solstolen lyssnades på en bok. Dock får inte jag bada och det är svårt att inte bli avis när jag ser alla plaska i vattnet. (Lite får jag plaska så länge jag håller hals och huvud ovanför vattenytan)

September
Börjar infinna mig på gymmet och gör tappra försök att köra lite lätt styrka. Crosstrainer funkar inte alls ( som det så bra gjorde sist).  Det är tufft. För jag känner av nacken i varenda övning och jag måste hålla nacken i ett specifikt läge för att inte få mer ont. Oron över om nacken kommer läka eller inte gör sig påmind och träning som ska ge energi gör mig istället väldigt nedstämd. “Den deppiga PT:n som inte kan träna” . Min självbild skavde. Mitt självförtroende skavde. Min kropp skavde. Ja, muskler försvinner om dom inte underhålls under en lååång tid!

 

Oktober
Min oro över nacken hänger kvar. Jag får träffa en sjukgymnast  som ger mig fler övningar. Jättebra övningar och äntligen börjar jag känna att jag har lite stabilitet i nacken.  Men tar det ändå piano med  styrketräningen och håller mig till mina rehabövningar och  yoga 1-2 gånger i veckan. Även Alice har blivit opererad och vi kämpar på med hennes rehab. Hålla en ung Border Collie lugn är lättare sagt än gjort… dessutom som den djurälskare man är, att inte kunna berätta för sin hund att det kommer bli bra

November
Jag blir röntgad och får reda på att allt ser bra ut! Eller nästan. Eftersom jag nu saknar en disk innebär det högre belastning på de andra diskarna, samt att muskelfästena i nacken inte längre kan jobba på samma sätt. Så ja. Allt ser ut som det ska efter en operation men jag kommer aldrig kunna stå på huvud utan att riskera stora konsekvenser eller skador.
Beskedet känns okej men jag kommer alltid leva med en nacke som är känslig nu.

När jag går till gymmet efter beskedet har jag blandade känslor. Jag vet att allt är bra och att det bara är att leva på som vanligt nu… så jag bestämmer mig för att springa. För i det normala är det exakt vad jag skulle göra. Vilket jag firar med att testa att springa. Eller springa och springa…  3min jogg på ett band är väl inte direkt löpning men jag sprang OCH jag fick inte ont! Världens lyckorus infann sig. Kanske skulle jag kunna bli den där löparen som jag vill. Springa ett Marathon i varje världsdel! Kanske till och med en sån där Ultra sträcka på 9mil.
Stopp, stopp Frida, kanske ska du kunna springa i 10min före du sätter mål som Marathon?!”

 

December
Saknaden efter en stark kropp är enorm. Även om jag under ett år jobbat med att inte identifiera mig med varesig mitt jobb som PT eller känslan av att vara en bättre PT bara för att jag är stark. Man är ju så mycket mer än sitt yttre och sina prestationer. Jag vet det. Du vet det. Ändå har jag som sagt verkligen fått jobba stenhårt med mina tankar. Inte bli arg och besviken på mig själv för att jag inte kan och inte är “bättre”,  inte känna stress över att min kropp “förfaller” (som det så många gånger känts). För att inte deppa ihop fullkomligt vissa perioder när det kännts extra tungt har mina strategier bland annat varit att ägna mindre tid åt sociala medier och inte följa peppiga träningskonton.  Mycket yoga och avslappning, bra böcker och poddar, gråta när jag behövt (tror inte på att stänga saker inom mig).

I december börjar jag pressa kroppen mer. Nu vet jag ju att allt ser ut som det ska i nacken, dessutom har det gått över 6 månader sedan operation så grejerna borde sitta fast!  Det är nu det är dags att långsamt på ett klokt sätt börja bygga upp konditionen och styrkan igen!

2019 ska bli det året jag kommer tillbaka. Fysisk och mentalt!
Tack för att du läst!

30 januari, 2019 | 8 KOMMENTARER!
KrönikorTräning.Uthållig & Stark med Frida

Vänta inte in dina nyårslöften- börja nu!

Fler än jag som njuter av julledighet?  Att vara ledig för mig innebär lyxen att kunna träna närsomhelst på dagen och kanske till och med hinna med att träna två pass om jag jag känner för det. Och bäst av allt. Ingen tidspress.
Jag vet det är lätt hänt att luta sig tillbaka i soffan med familjen och mumsa vidare på de där mindre goda chokladbitarna i Alladdinasken och tänka “att efter nyår börjar jag”. “Efter nyår börjar mitt nya liv”. “Då ska jag sluta äta godis och börja träna”.

I stället för att vänta in det där nyårslöftet, utnyttja ledigheten till att komma igång nu!
För varför ska man missa alla lediga dagar när förändring handlar mycket om att våga kasta sig in i ‘förändringens fyra rum’ och köra! Eller hur?

Bara kasta sig ut? Hur börjar man då?

Här kommer mina tips på hur du kommer igång NU:

  1. Många gym har prova-på eller öppen gästträning under jul. Passa på att nyttja detta med att testa någon klass du inte gått på tidigare. SATS t.ex. har prova-på vecka fram till nyår så spana in ett gym nära dig och ring och boka!
  2. Träna hemma! Välj 5-10 övningar som du gör 1 min vardera. Se förslag på övningar nedan
  3. Ut och powerwalka, använd viktväst! (och kanske broddar :))
  4. Gå inte ut för hårt i början, välj därför gärna en lugn träningsform så att du får mjukstartat.
  5. Boka tid med en Personlig Tränare. Ja, det finns PT som jobbar i mellandagarna och har tider!

 

Kör så det rycker nu och behöver du förslag på övningar är det bara att spana in bloggen imorgon då det kommer upp förslag på lite olika pass!

26 december, 2018 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
KostKrönikorUthållig & Stark med Frida

När jag fick en ätstörning

När jag gick i sexan upptäckte jag att jag var “större” än alla andra.
Den utlösande faktorn tror jag var när en kille  kallade mig för tjockis.
Efter den händelsen började jag jämföra mig med mina klasskamrater och blev smärtsamt medveten om att jag var både rundare och bredare än mina jämnåriga. Jag kände mig som ett UFO.
För alla andra var så små. Så smala.
Jag ville också vara smal.
Det kändes orättvist att just jag skulle vara rund.
Dessutom borde jag  inte vara det för jag var aktiv och åt nyttigt!
Jag red, spelade fotboll och rörde på mig hur mycket som helst men ändå såg jag ut som jag gjorde.

Tanken fick fäste i mig och när jag började sjuan bestämde jag mig för att göra något åt min kropp.
Så jag gjorde det enda logiska en tonårshjärna kan tänka ut.
Jag slutade äta.

Japp, helt galet men från ena dagen till andra slutade jag bara.
Till mina föräldrar sa jag att jag redan ätit eller skulle äta hos en kompis när det blev dags för middag. Frukost och lunch var inte särskilt svårt att hoppa över. Om jag blev jättehungrig hade jag sagt till mig själv att det var okej att äta lite yoghurt eller sallad.
För hungrig var jag. Konstant.
Men att “klara” av att inte äta var en euforisk känsla.
Det var som att jag vann fightern över hungern och det fick mig att känna mig duktig.

Det dröjde inte länge fören jag kände mig trött, orkeslös och yr.
En dag på hemkunskapen skulle vi göra raggmunk och jag var så yr att jag mer eller mindre såg i kors. Jag vet inte om det var doften av raggmunk, min tomma mage eller att jag var yr som fick mig att kräkas.
Hursomhelst så blev jag hemskickad.

När jag gick vägen hem yr och illamående kände jag mig lite besviken att jag inte klarade av att inte äta.
Andra klarar det, tänkte jag och kaskadspydde lite magsyra på asfalten.
Nä, Anorexia är inte min grej, konstaterade jag för mig själv och skyndade mig hem för att bädda ner mig i sängen och tänka ut en ny plan.

Jag började äta igen men med en liten bismak.
För plötsligt var det där med kost mer komplicerat och inte lika självklart och lustfyllt som tidigare.
Åt jag för mycket eller åt något onyttigt infann sig alltid ett dåligt samvete.
Min känsliga personlighet i kombination med en elak kommentar om mitt utseende hade resulterat i en ätstörning.

Som vuxen önskar jag att jag aldrig hade behövt höra en sån kommentar.
Ingen borde någonsin få en elak kommentar om sin kropp!
Inte då, inte nu, aldrig. Oavsett storlek, vikt eller form! För det kan leda till ätstörning och  psykisk ohälsa.

Foto: Anders Johnson

16 december, 2018 | 2 KOMMENTARER!
KrönikorTräning.Uthållig & Stark med Frida

Rehabresan del5- Det är en sorg.

 

För lite mer än fem månader sedan låg jag nyduschad och nyskrubbad i Descutan i en sjukhussäng och bokstavligt talat skakade av rädsla.
“Jag skall  bli stelopererad. 10% av min rörlighet kommerförsvinna. Det måste ju påverka kroppen! Och tänk om det blir fel den här gången med!”
Mina tankar var “allover” och den lugnande tabletten jag hade fått av sjukhuspersonalen funkade lika bra som en sockerbit.
Att jag skulle operera nacken IGEN kändes helt overkligt! Men nu låg jag där och väntade

Timmarna gick. Det blev min tur att opereras och jag rullades ner till operationssalen.
Jagann inte mer än att dra tre djupa andetag förens jag hungrig slog upp ögonen på uppvaket.
Jag mådde bra och när personalen ville att jag skulle kissa hoppade jag glatt upp.
Det skulle nog bli bra det här, tänkte jag. Sist var jag sängliggande i tre veckor nu var jag ju oförskämt pigg.

Och nu då…?

Ja, även om jag mådde bra ganska direkt efter operationen och kunde börja promenera och inte hade jobbiga nervsmärtor var nacken 100 gånger känsligare…
Dom första 6 veckorna kunde jag inte göra rehab för det gjorde för ont,
styrketräna kunde jag knappt göra 3 månader efter operationen och nu 5 månader efteråt är nacken ok men inte bra.
Jag kan inte springa, ha en tung ryggsäck, styrketräna obehindrat, hoppa och kanske aldrig kommer kunna stå på huvud.

Så klart man inte måste stå på huvud. Men det där med att vara begränsad är tråkigt!
Häromdagen testade jag att göra en wallclimb mot en vägg.
Bra övning att träna på för den som vill lära sig stå på händer. Det funkade sådär…

Framtiden…?

Nu jobbar jag som vanligt med PT och kan bära, lyfta och visa alla övningar. I mitt vardagliga liv tänker jag inte alls på min nacke och den begränsar mig sällan.
Utan det är just när det kommer till träningen som det är tufft för mig. Vill säga att jag måste välja mina övningar med omsorg och oftast kör jag rehab.
Den här rehabresan trodde jag knappast skulle bli så här lång och omfattande.
Det är såklart en sorg för mig att inse att vissa mål  inte kommer kunna införlivas.
Som att springa ett Marathon, tävla i Athletic Fitness eller köra en Ironman.Aldrig vill jag inte säga men inte inom de närmsta åren i alla fall.

Lika mycket som jag älskar träning älskar jag känslan av att vara stark i kroppen.
Därför är träningen just nu inte särskilt rolig eller lustfylld men att inte träna är inget alternativ.
För då skulle vägen tillbaka vara ännu längre!
Och vi alla brottas nog någongång i livet med den där motivationen och det är inte motivationen som skall styra huruvida det kommer bli någon träning eller ej.

Eller hur?
För hur skulle det se ut om vi alla bara gjorde det vi var motiverade att göra jämt?
Inte särskilt mycket skulle bli gjort!

Kram

 

 

 

 

 

 

 

 

 

7 december, 2018 | 2 KOMMENTARER!
KrönikorTräning.Uthållig & Stark med Frida

Rehabresan Del 4 – Det oväntade beskedet!

 

Idag var det dags för uppföljning efter operationen. Röntga och sen  prata med kirurgen. Jag har varit lite smånervös idag inför röntgen eftersom dom där röntgenmaskinerna är klaustrofobiskt trånga! Men jag oroade mig helt i onödan då jag bara behövde stå mot en skärm. Klick, klick så var det klart. Köpte sen glass och hängde i solen med min “operationsroomie” i väntan på kirurgen.

Självsäkert tog jag kirurgen, Björn Z, hand. Förväntade mig:
“Hej. Allt ser fantastiskt ut Frida. Kör hårt och lycka till i livet. Tack och hej”. 

Istället fanns det något annat i kirurgens blick och när han sa att han aldrig sett något liknande skrattade jag. Hjärtligt och högt. Så som man gör när man kallpratar med en kirurg som tittat på ens röntgenplåtar. Menar hur bisarrt hade det inte varit om han talade sanning och faktiskt aldrig hade sett det han såg på mina plåtar.
Grejen va bara den att han inte skojade…

Under hela samtalet satt jag och småskrattade. Jag kunde inte ta in det han sa. Det var så overkligt. Snart måste han säga att han skämtar, att han sett fel. Att detta är vanligt. Men nej. Det här har aldrig hänt tidigare. Det var första gången han såg detta. I åtta eller elva år, minns inte exakt, hade han använt den tekniken och det hade bara varit lyckade operationer. “Nästan för bra för att vara sant”, hade Björn till och med sagt till mig vid vårt första möte.
Och där satt jag nu och småflinade korkat och var den första vars operation misslyckades.
Vad är oddsen lixom?! Det är nästan komiskt.

Protesen som ersatt den kassa disken har flyttat på sig, vilket den inte ska kunna göra eftersom den ska växa fast i kotorna, något den uppenbart inte gjort. Istället  ligger den nu lite konstigt eller fel och trycker på min hals och stämband. Jag har trott att det bara varit svullnad eller ärrbildning efter operationen som gjort det svårt att svälja. men tänkte att tids nog försvinner det. Men det är helt enkelt protesen som trycker. ..
(Om du zoomar in riktigt mycket och tittat på den vänstra bilden ser du till och med hur långt ut protesen sitter)

Om några veckor vet jag om det blir en ny operation där diskprotesen tas bort och en s.k korg opereras in istället. Det känns skitjobbigt och deppigt. Allt har känts så himla bra och jag var inte alls beredd på ett sånt här besked?
Sprätta upp det fina ärret, opereras på nytt och ännu mer rehab känner jag mig väldigt osugen på.
Jag är fortfarande i chock och det kommer nog ta någon dag innan det har sjunkit in för mig.

***

Sen Alice?.
Min underbara Border Collie har fått diagnosen höftledsdysplasi och kommer behöva en ny höft?
Så om några veckor opereras även hon. Tur att hon är försäkrad men jobbigt att behöva utsätta henne för en så stor operation och såklart lite trist att min plan att utbilda henne till sjöräddningshund inte kommer kunna bli verklighet då hon inte får bli en arbetande hund. Bara en glad sällskapshund vilket såklart är viktigast!
Så snart blir det nog dubbel sjukstuga här hemma.

•LIVET• TUFFA BESKED• MOTGÅNGAR• KROSSADE FÖRHOPPNINGAR
Livet tar allt lite andra vändningar än man hoppats ibland.

Jag behöver all pepp jag kan få nu☘☘☘
Berätta gärna när du tagit dig tillbaka från en skada!
Kram

22 maj, 2018 | 2 KOMMENTARER!
KrönikorTräning.Uthållig & Stark med Frida

Här är intervjun med Madeleine Vall Beijner!

Hälsa och Fitness möter fightern, skådespelaren, stuntkvinnan, författaren, och Amazonkvinnan Madeleine Vall Beijner

Text: Frida Werander Foto: Lotten Breitholtz

Jag kom lite tidigare till cafét vi skulle mötas på för att försäkra mig om att det verkligen fanns plats och jag lyckas hitta ett passande bord där jag satte mig och väntade. Madeleine kommer in ger mig en hård kram och slänger sin svarta mc jacka på bänken och blottar sina brunbrända, tatuerade armar och slår sig ner mitt emot mig. Jag placerar någon grön, havtornjuice och en ångande, kaffebalja framför Madeleine som hon smuttar på och jag slås av hur jordnära och varm Madeleine är.

Madeleine berättar glatt om hur hon var hästtjej och tävlade när hon var liten. Hon ler stort när hon säger att hon även spelade fotboll men att hon var lite för hetlevrad på planen.
-Jag ville prestera bra men behövde lära mig att kanalisera min ”fightingspririt”. Jag behövde få slåss! säger hon. 2004 åker Madeleine till Thailand och testar thaiboxning för allra första gången och blir ”hooked”. Hon hade tidigare bara testat motionsboxning på gym men det här var något helt annat.
-Jag gillade den mentala pressen, disciplinen, ödmjukheten och respekten som är i Thai, svarar Madeleine och det riktigt lyser i hennes ögon. Det dröjer inte länge förens hela Madeleines liv kretsar kring thaiboxning och hon vinner SM, NM, EM och börjar tävla internationellt. Efter många års slit kan Madeleine titulera sig som topp tre i världen.
-Jag satsar alltid 100 procentigt. Lite allt eller inget fnissa Madeleine och jag förstår att det kommer en fortsättning. –
Att pressa gränserna trots att det gör ont hör elitidrotten till och framförallt som fighter. Fortsätter Madeleine. -Det är det som gör att man vinner mästerskap och blir bäst! Men det är en hårfin gräns för att inte pressa sig för långt. Det är tacksamt att vara målinriktad men det kan gå överstyr som när Madeleine inför sitt sista VM skulle ”matchdieta” och svalt till den gräns att hon kollapsade.
-Helt sinnessjukt. Jag var så fokuserad och hade gjort vad som helst, säger Madde och fortsätter med att berätta att den hårda matchbantningen istället resulterade i att hon missade VM helt och fick ta en ofrivillig paus från landslaget. Allt har ett pris.

Ville inte leva längre.
Madeleines karriär fick ett abrupt slut när två hjärnskador uppdagades. Aldrig någonsin igen skulle Madeleine kunna ta emot ett enda slag mot huvudet igen. Då skulle hon förmodligen aldrig vakna igen. Den tolv år långa fighterkarriären var nu över och det enda liv som Madeleine kände till var ett minne blott. Hennes liv var i spillror.
-Det var som om någon drog undan mattan för mig. Jag förnekade och trodde ett tag att det var en konspiration från min läkare, säger Madde och smuttar på sitt kaffe. Hon hör själv såhär i efterhand hur galet det låter och ler men bakom leendet hörs hur ont beskedet gjorde. Lägga boxhandskarna på hyllan, hon som ville fightas. Det var hennes liv! Att inte få göra det mer var svårt att ta in och det värsta beskedet Madeleine någonsin fått.
-Jag gick igenom hela känsloregistret. Blev ledsen arg, deprimerad och apatisk. Jag orkade inte känna, så jag stängde av. Satt på golvet och stirrar rakt fram och vill inte leva längre.

Amazonkvinna
Men så dimper ett mail ner i Madeleines mailkorg som förändrar allting. Mailet var från en stuntkoordinator från Hollywood som hade sett Madeleine och ville ha med henne i en kommande Hollyvoodfilm. Superhjältefilmen Wonder Woman. -Dom ville ha kvinnor som kunde slåss på riktigt. Riktiga Amazonkvinnor, säger Madeleine och bränne av ett leende och jag nickar uppmuntrande, nyfiken att höra fortsättningen. Utan att kunna skådespela, låtsasfightas och kanske allra minst ha hunnit läka sina sår, åkte Madeleine till London för att inleda flera månaders träning för att bli en fullfjädrad Amazonkvinna. En ny värld öppnad sig. Lite lik den gamla men ändå helt ny. Madeleine och dom andra amazonerna tränar fyra pass om dagen för att förbereda sig inför inspelningen. Gym, fysträning, koreografi med svärd och ridning. Madeleines ögon gnistrar när hon pratar och hon verkar inte tycka att det var så hårt som det låter. Inte ens när hon vid en krigsscen i gasande sol svimmar och ett gäng sjuvårare få ta hand om henne.
-Krigsrustningen var så komplicerad att ta, av och på, att jag struntade i att dricka för att slippa kissa, säger Madeleine. It makes sense och det är inte svårt att räkna att Madeleine är en person som kämpar till det att hon lyckats. Inte heller särskilt svårt att räkna ut att hon behöver utmaningar både fysiska och psykiska.

”Tuff är att våga möta sina känslor”
– Jag behöver utmanas för att få känna att jag lever! Jag försöker hitta grejer som jag typ inte vill göra och så gör jag det ändå och växer lite! Vi båda skrattar och jag undrar vad det innebär för Madeleine att vara tuff och syftar lite halvt som halvt på hennes bok, Stark på insidan: mental tuffhet- enkelt och konkret.
-Att vara tuff är att våga möta sig själv, sina känslor och att hantera dom. Inte att vara en robot. Starka personer har fortfarande känslor som rädsla och oro men fastnar inte i det! Madeleine gör en menopaus och väljer sina ord så som personer gör som bara pratar när dom har något vettigt att säga.
– Jag har rädsla men rädslan har inte mig. Jag nickar till svar.
Nä, rädsla är något som aldrig någonsin ska få stoppa Madeleine. Hon vill aldrig behöva tänka, tänk om… eller ångra att hon inte gjorde något för att hon inte vågade. Det kommer man inget vart på, lägger hon till och jag har svårt att tänka ut något som skulle kunna rubba Madeleines värld. -Föreläsa är skitjobbigt, så det gör jag! Säger Madeleine.
Tiden börjar ta slut och jag ställer sista frågan. Vad hade Madeleine velat säga till ditt tonårs- jag
-Att hon inte skulle bry sig om vad folk tycker, de som är missunnsamma eller försöker hålla en tillbaka. Det är svårt att tolka när man är ung och är lätt att tro att det beror på en själv även om det oftast bottnar i osäkerhet hos andra. Problemet ligger inte hos dig utan hos andra! Svarar Madeleine.
Ett psyke av stål och ett hjärta mjukt som en teddybjörns, tänker jag när vi skiljs åt. Och medan regnet smattrar mot mitt paraply och vattnet rinner ner från kullerstenarna funderar jag på vilken actionrulle vi snart kommer få se Madeleine Vall Beijner i.

 

Hoppas att du gillade intervjun!

 

Här kommer ett litet boktips:
Madeleine har tillsammans med sin Mentala Tränare Igor skrivit boken

STARK PÅ INSIDAN: MENTAL TUFFHET -ENKELT OCH KONKRET

 

Jag har själv läst boken och varit på en föreläsning med Igor och kan bara säga WOW! Med handfasta och konkreta råd lyckades han vidga mitt sinne och påvisa vad Mental Träning kan göra för att öka den fysiska styrkan!

 

För att beställa boken, tryck HÄR

22 april, 2018 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
KrönikorTräning.Uthållig & Stark med Frida

14 dagar kvar till operation!

Idag är det 14 dagar kvar till jag opererar nacken. Två ynka veckor till jag ligger nersövd och Spine Centers VD, Björn Zoêga, utför en halsryggoperation på mig. Den disk som buktar ut och begränsar mitt liv kommer opereras bort och ersättas med en liten titanprotes. Superhäftigt och superläskigt på en och samma gång! (okej, jag är livrädd)!

Det är ca 1 000 personer varje år som drabbas av diskbråck i nacken men som tur är läker de flesta diskbråck av sig själva.  75-90% av alla diskbråck i nacken förbättras utan att operation blir nödvändigt (kul att jag hör till den andra procenten…)

 

Vad är diskbråck?
Mellan varje kota i ryggraden sitter en disk som består av två delar. En diskkärna som mest består av vatten och påminner om ledbrosk och runt diskkärnan finns en skyddande vävnad som tål hög belastning. Disken fungerar som stötdämpning och möjliggör rörlighet i kotorna.

Vid ett diskbråck har en skada på disken uppkommit och diskmaterialet har läckt ut. Både trycket som blir från disken och det kemiska diskmaterialet som läckt ut påverkar nervroten och kan ge fruktansvärda nervsmärtor. Även skadan i sig ger inflammation i området  och kan också ge smärta.

Varför får man diskbråck i nacken?
Vanligaste orsaken till diskbråck i nacken är upprepade belastande rörelser. Särskilt utsatta yrken är arbeten med vridrörelser i nacken eller yrken med statiska arbetsställningar med armarna över huvudet, som tandläkare och elektriker. Variation och att ofta byta arbetsställning är därför superviktigt! Diskbråck brukar oftast utvecklas smygande men kan även uppstå efter trauma, som i mitt fall. Först ramlade jag av en häst och två år senare var jag korkad och red på en elektrisk tjur..! Du som är över 30 och inte har en supernacke. Tips. Undvik att rida på en elektrisk tjur!

2017 har varit ett riktigt tufft år för mig med mycket smärta och ångest. Ångest över framtiden, ångest över en icke fungerande kropp, ångest över att inte kunna svettas och träna både själv och ihop med andra. Ångest över att inte kunna påverka. Det har faktiskt varit en process för mig att se andra träna utan att jag själv känt mig som en dålig person. Såklart att jag inte är en dålig person för att jag inte springer, lyfter tungt, står på händer eller har magrutor men att jag inte ens har kunnat påverka detta om jag hade velat har varit extremt ångestframkallande för mig.

Så att jag om bara två veckor (efter all väntande) får börja på ny kula med ett nytt fokus är helt overkligt faktiskt. Byta ut vad- kan- jag- göra- för- att- inte- få- ont- mot vad- ska-jag- göra- för- att- läka.

Bara jag skriver orden tårar sig mina ögon. Rädsla, hopp och förväntan i en salig blandning.
Jag får nog förvana dig att det kommer bli en hel del av den varan framöver. Framförallt tårar känner jag på mig.

 

Och du, fortsätt dela med dig av just dina smärtor. Oavsett om det är i ryggen, nacken, axeln eller i huvudet.
Du är aldrig ensam ska du veta!

 

Fotocred: Andreas Hultman

4 januari, 2018 | 4 KOMMENTARER!
1 2 3