.recentcomments a{display:inline !important;padding:0 !important;margin:0 !important;}
Uthållig och stark
Hälsa & Fitness
KostKrönikorUthållig & Stark med Frida

När jag fick en ätstörning

När jag gick i sexan upptäckte jag att jag var “större” än alla andra.
Den utlösande faktorn tror jag var när en kille  kallade mig för tjockis.
Efter den händelsen började jag jämföra mig med mina klasskamrater och blev smärtsamt medveten om att jag var både rundare och bredare än mina jämnåriga. Jag kände mig som ett UFO.
För alla andra var så små. Så smala.
Jag ville också vara smal.
Det kändes orättvist att just jag skulle vara rund.
Dessutom borde jag  inte vara det för jag var aktiv och åt nyttigt!
Jag red, spelade fotboll och rörde på mig hur mycket som helst men ändå såg jag ut som jag gjorde.

Tanken fick fäste i mig och när jag började sjuan bestämde jag mig för att göra något åt min kropp.
Så jag gjorde det enda logiska en tonårshjärna kan tänka ut.
Jag slutade äta.

Japp, helt galet men från ena dagen till andra slutade jag bara.
Till mina föräldrar sa jag att jag redan ätit eller skulle äta hos en kompis när det blev dags för middag. Frukost och lunch var inte särskilt svårt att hoppa över. Om jag blev jättehungrig hade jag sagt till mig själv att det var okej att äta lite yoghurt eller sallad.
För hungrig var jag. Konstant.
Men att “klara” av att inte äta var en euforisk känsla.
Det var som att jag vann fightern över hungern och det fick mig att känna mig duktig.

Det dröjde inte länge fören jag kände mig trött, orkeslös och yr.
En dag på hemkunskapen skulle vi göra raggmunk och jag var så yr att jag mer eller mindre såg i kors. Jag vet inte om det var doften av raggmunk, min tomma mage eller att jag var yr som fick mig att kräkas.
Hursomhelst så blev jag hemskickad.

När jag gick vägen hem yr och illamående kände jag mig lite besviken att jag inte klarade av att inte äta.
Andra klarar det, tänkte jag och kaskadspydde lite magsyra på asfalten.
Nä, Anorexia är inte min grej, konstaterade jag för mig själv och skyndade mig hem för att bädda ner mig i sängen och tänka ut en ny plan.

Jag började äta igen men med en liten bismak.
För plötsligt var det där med kost mer komplicerat och inte lika självklart och lustfyllt som tidigare.
Åt jag för mycket eller åt något onyttigt infann sig alltid ett dåligt samvete.
Min känsliga personlighet i kombination med en elak kommentar om mitt utseende hade resulterat i en ätstörning.

Som vuxen önskar jag att jag aldrig hade behövt höra en sån kommentar.
Ingen borde någonsin få en elak kommentar om sin kropp!
Inte då, inte nu, aldrig. Oavsett storlek, vikt eller form! För det kan leda till ätstörning och  psykisk ohälsa.

Foto: Anders Johnson

Annons

2 kommentarer

  1. Asså… här är en länk till en blogg jag inte använder längre, men vaddå COPY/PASTE.
    Tänk att ett enda jävla ord kan sätta så djupa spår!
    Du är inte ensam.

Lämna en kommentar