Krönikor Träning. Uthållig & Stark med Frida

Sluta kommentera andras kroppar -och ta inte på min!

Så länge jag kan minnas har jag alltid önskat att jag var smal. För att vara smal är ju det som är fint, feminint.  Rätt.
I omklädningsrummet i högstadiet kommer jag ihåg hur de smala tjejerna drog i sitt magskinn som veckade sig när dom satt ner och gnällde över hur tjocka dom va. Det kändes som ett hån  mot mig som faktiskt hade fett på magen!
Där och då bestämde jag att det fick vara nog. Jag skulle också bli smal.

 

Smal löser “alla problem”

Efter att ha levt på salladsblad och lite yoghurt i två veckor slutade det med att jag svimmade i skolan och fick gå hem.
Jag blev jättebesviken att jag inte klarade att inte äta. Jag som hade såna stora förhoppningar över den nya världen som skulle öppna sig för mig så fort jag blev smal. Slippa skämmas, kläder som satt bra, ingen som skulle kunna kalla mig för tjockis. Jag skulle vara fin. För att inte glömma den välgång och framgång jag skulle uppnå när min kropp intog en smalare form.
För är man bara smal så löser sig alla världens problem, inte sant?
Såklart inte.

2010 blev jag ganska smal. Inte supersmal men smal för att vara mig och du förstår säkert att hela mitt liv gick ut på att träna och att hålla en superstrikt kost. I den perioden i mitt liv funkade det, jag hade en annan livssituation och bara mig själv att tänka på. Men till sist tog det konstanta kaloriunderskottet ut sin rätt och jag blev trött, håglös, ledsen, hungrig och träningen blev jättetråkig. Till och med att promenera kändes jobbigt och tog emot.

Så jag slutade att jaga brända kalorier utan började fokusera på att få en stark kropp i stället. (Ovan gör jag 17dips och vinner glass) Vilken lycka det var att få känna mig stark och veta att min kropp skulle klara av vilken utmaning som helst!

Desto starkare jag blev desto mer självförtroende fick jag på gymmet men utanför gymmet var det som att min starka figur inte riktigt hörde hemma.  Folk skulle klämma på mina axlar, kommentera mina stora lår, ge mig smeknamn och vissa tyckte att jag var mer vältränad förr när jag var ” mindre”.  För att inte glömma att nämna att jag alltid får mer positiva komplimanger när jag är av modell mindre. Då får jag höra att jag är fin.

***

Oavsett hur jag har sett ut genom åren har jag alltid fått kommentarer på hur min kropp ser ut. “Du som jobbar som PT borde inte du vara mer vältränad”. “Vilka stora lår du har” “Muskler på tjejer är inte snyggt” “Stora axlar du har”,  “Vad smal du blivit, fint”.

Det är som att jag är en allmän egendom som vandrar omkring som alla kan värdera och kommenteras efter behag. Mina axlar, lår, midjefett har det även klämts på kan jag tilläga. Detta utan tillstymmelse till att jag kanske skulle känna mig obekväm med detta och vederbörande har inte ens gjort en ansats till att fråga om jag tycker att det är okej.

Det är konstigt det där.
Att vi 2017 fortfarande lever kvar i någon “smalnorm”, där smal verkar vara det enda rätta och allt som inte faller inom det skall, dömas, värderas, hatas, kommenteras. 2017 borde ju vara en tid där mångfald och alla-ser-ut-som-dom-gör, borde vara normen tycker jag! Det är även konstigt att jag 32 år gammal fortfarande låter den där ouppnåeliga visionen  om; -att en pinnsmal kropp skulle göra mig fin, vinner över mitt förnuft .

Jag vet att jag borde veta bättre och vara stark nog och inte bli påverkad  av alla perfekt smala, människor på Instagram och kommentarer jag hört om min kropp genom åren. Som sagt borde…
Känner du igen dig?
Oavsett kan vi väl enas med att sluta kommentera hur andra människor ser ut! För det gör mer skada än nytta!
Och snälla, sluta ta på mina lår!

Vill du läsa mer om att bryta mot smalnormen vill jag rekommendera kika in Sara Dahlströms inlägg i Metro
-Jag har varit äckligt smal och vet att thin shaming inte finns!”


Du kanske också gillar

2 Kommentarer

  • Svara
    Marek Behrendt
    31 augusti, 2017 at 10:08

    Hej Frida!
    Grym text! Jag håller precis på att skriva en artikelserie med liknande budskap på Tyngre, om än med ett lite annorlunda perspektiv.

    Något som jag försöker trycka lite extra på är just det där dilemmat om att “man borde veta bättre”. Som jag ser det så har det nämligen inte mycket med “vetande” att göra, och du verkar egentligen vara inne på samma spår med. Så länge som ens vetande och känslor står i konflikt med varandra så kanske ens känslor om jaget inte är de man innerst inne hoppades att de skulle vara.
    Tycker exemplet du nämnde med att bli stark är väldigt bra här. Och jag har märkt av samma känslomässiga transformation med en del kvinnliga klienter och bekanta som börjat styrketräna. Även om “smalhetsen” drev dem till gymmet så blev deras målbild snart en helt annan så fort de började få känna sig lite starkare.

    I slutändan är frågan vad som är lättare att kontrollera; andras kommentarer och beteenden eller ens egen syn på sig själv och dessa kommentarer. För om man verkligen älskar sina stora lår, varför skulle man då ta illa upp när någon kommenterar dessa?
    Här är ett litet urklipp från min första del:
    “Om vi nu pratar om träningshets och hälsodito så tror jag faktiskt inte att vi pratar så mycket om överlagda beslut. Känner någon sig ”hetsad” till ett visst beteende bör fokus därför inte ligga på VAD hen hetsas till utan snarare hur och varför hetsen uppstår i första början.”
    http://tyngre.se/artiklar/du-aer-mer-aen-din-fysik/
    Låt mig gärna få veta vad du tycker.

    Hälsningar
    / Marek

    • Frida Werander
      Svara
      Frida Werander
      31 augusti, 2017 at 23:57

      Hej Marek!
      Kul att du gillade mitt inlägg och jag ser fram emot att läsa din artikel.
      Och jag håller helt med att om det är så att man älskar sina lår och får kommentarer över dessa så skulle man nog inte lägga så stor vikt vid det men ponera att det är tvärtom. Om personen avskyr sina lår och får kommentarer för dom. Inte en särskilt bra ekvation kan du säkert hålla med mig. Och grejen är ju den att vi inte går runt och är tankeläsare och vet huruvida “Laddade” olika kroppsdelar är på gemeneman.
      Hänger du med på hur jag tänker?
      Kram frida

    Lämna en kommentar