50 Cyklande tjejer på CT läger!

Kunde inte föreställa mig att det skulle vara så kul att cykla i en klunga med tio andra tjejer. Den dynamiken och kommunikationen som byggdes upp mil för mil var ganska speciell. Från att gå från spretigt, långa avstånd och ryckigt kunde vi plötsligt läsa varandras tempo, höra varandras växlingar och börja röra oss som en enhet. Vi bokstavligt talat flög fram på vägarna som en stor våg. Rann genom rondellerna, forsade fram i nerförsbackarna och gled på raksträckorna.  Det var en ganska cool känsla och jag förstår tjusningen med att cykla i klunga! Inte bara för att det är mer “glassigt” att ligga längst bak och låta de där framme jobba utan för  samspelet och gemenskapen med att fightas tillsammans. Annars är jag oftast en ensamcyklare och har trott att de är det jag föredragit.

Vilka anordnade lägret?

För några år sedan 3-4-5 (rådde lite delade meningar) startades en Facebookgrupp, Cyklande Tjejer. Det var  bara några hundra medlemmar och alla visste vilka alla var.  Inte så konstigt för det fanns inte så många cyklande tjejer utan det var mest killar som ägnade sig åt cykling. Sakteligen ökade intresset för cykling bland tjejer och gruppen växte. Kikade in på sidan idag och gruppen har nu (håll i hatten)  6443 medlemmar!

Detta var officiellt det tredje cykellägret som anordnades och vem som tar över stafettpinnen till nästa år återstår att se. Helena Sjödahl var den som över stafettpinnen från förra årets läger och tillsammans med sex andra CT tjejer fixade dom ett kanonläger!

God mat, servade oss med godis, bars, frukt, kaffe och på cykelrundorna fick vi hembakat vid stoppen. Det bjöds på fina cykelvägar, föreläsningar, meckaskola och inga-problem-attityden!  Det var ett riktigt toppenläger och jag kände aldrig att jag saknade något, det enda som skulle kunna vara ett litet minus var att Hindåsgårdens pool var iskall och att deras gym var stängt på söndagen.

Att klä sig “rätt” för cykling och alla outtalade regler

Jag skall ärligt säga att jag höll på att få panik när jag packade inför lägret som sedan byttes mot en smärre ångest när jag stod i min outfit framför spegeln på mitt rum. Vad jag har förstått finns det många outtalade regler som det gäller att följa inom cykling. Till exempel att strumporna måste vara av en viss längd. Inte får höga inte för låga.  Når dom knäna är det för högt men under fotknölen är för lågt.   Vet inte riktigt var den magiska gränsen går men mina rosa knähöga á la crossfitstyle strumpor hade aldrig känts mer fel…
Fortsättningsvis ska cykelkläderna vara av lycra och matcha cykeln.  Bortsett från hjälmen och skorna som ska vara vita.  Vattenflaskorna behöver faktiskt inte matcha cykeln men då ska de matcha varandra  men logga från något lokalt gym eller RUSTA går fet bort… Eleiko och Isostar stod det på mina… och mina skor var svarta och strumporna gick till knäna… Tur att min neongula jacka från SILVA drog upp stilpoängen lite men trots det ville inte den lilla klumpen i magen släppa. Nedrans fåfänga men jag ville verkligen vara “rätt” klädd och nu kände jag mig lite obekväm.  Egentligen var det nog strumporna som störde mig mest men jag hade inte tagit med några långbyxor och ville inte frysa. “Äh vem bryr sig!” sa jag till mig själv i spegeln.

Klockan nio ger vi oss iväg och jag  får testa klungkörning för första gången i mitt liv. Det tar lite tid att få kläm på det och det känns himla att ligga så onaturligt nära någon annans däck. Okontrollerat och det känns som att jag närsomhelst skall åka in i det och ramla! Men det gör jag inte och mil efter mil svischar vi fram i en väldans fart, närmare bestämt mellan 25-28km/h. Vi är elva stycken tjejer i min lunga och de andra tjejerna är utspridda på andra fartgrupper och grupper för att hålla klungorna små och hanterbara. Efter 6-7mil är det dags för lunch och vi femtio tjejer belamrar en restaurang.  Alla pratar och skrattar och väntar hungriga på sin mat. Jag samtalar lite med en skånsk kvinna om olika lopp och plötsligt utbrister hon på den bredaste tänkbara skånskan; “Men de ö ju du mhö stömpörna!”

Då insåg jag att oavsett regler hit och dit gillade jag mina rosa stumpor och kommer garanterat cykla med dem igen!
Vi hade även föreläsare på plats. b. l a Landslagscyklisten Hanna Helamb. Mer om det längre fram. Håll utkik!