Olympiska Lyft dag 2 och krokodiltårar

Att det kan vara så barnsligt roligt att slänga upp en tung vikt ovanför huvudet?! När stången dessutom nästan väger lika mycket som mig själv blir jag samtidigt rädd och får en otrolig respekt för vikten, att tappa kontrollen.

Olympiska Lyft är en otroligt mental sport. Givetvis är  alla sporter det men till skillnad från till exempel löpning som är en uthållighetssport har du i ett lyft bara en sekund på dig. Det finns inget utrymme för att tveka, tänka, känna. Bara att lita på sig själv och bestämt skicka upp vikten. Det går inte att tveka eller inte tro på att det går. Då är det kört. Pang så är det över. Om vikten är ovanför huvudet på raka armar, var det ett  lyckat lyft, om stången ligger på marken var det inte det och frustrationen väller över dig.

Som det gjorde för mig.
Jag har hållit på med Olympiska lyft ett tag och banat in mindre bra rörelsemönster som nu skulle slipas bort.  det gick inte. Kroppen löd inte utan föll gång på gång in i gamla mönster. Sträckte inte ut, fick inte upp armbågarna, hip bang. Suck.  Det blev lunch och när jag är på väg bort från lyftarytan frågar vår lärare, Christoffer hur det känns. “Ledsen, besviken” svarar jag och kan knappt hålla tillbaka tårarna. Jag piper snabbt iväg till omklädningsrummet för att trösta mig. Mesigt, tjejigt, barnsligt, jag vet. Men ibland är enda alternativet att bryta ihop och komma igen. Så jag lät mig få bli ledsen.
Har du någonsin gråtit när du tränat? Av lycka, frustation? Dela gärna med dig!

När jag väl samlat mig gick jag ut till de andra och åt min lunch. Plötsligt ropade vår lärare på mig. Och när jag kom tillbaka in i lyftarområdet började han drilla mig. “Håll lite bredare, slappna av, hoppa. Bra Och igen. Fokusera på att slappna av och bara hoppa” Vi gjorde det igen och igen och igen. Jag lyssnade bara på hans ord och försökte ta till mig av allt han sa. Och till sist lossnade det. Ja, det är sant! Det lossnade! Total lycka och jag höll på att börja gråta igen av lycka, att jag klarade det och hans engagemang

Behöver jag ens säga att jag satte PB (person bästa)sen i splitjerk?!
55kg. Boom! Hur stolt blev jag inte över mig själv. Snacka om att bryta ihop och komma igen.

Jag är väldigt tacksam över vår lärares förmåga att se vad jag behövde där och då för att komma vidare. Att han fick mig att slappna av, släppa prestigen och bara börja om och göra det lekfullt tills det blev rätt.

Jag har verkligen gjort mig förtjänt av några vilodagar så att kroppen får återhämta sig efter två dagars stenhård träning! Men jag kan ändå inte låta bli att längta till nästa gång jag skall skicka upp tunga vikter ovanför huvudet eller för att prata om Eleikos Lyftarläger i juli!!!!! Tre dagar med bara lyftning från morgon till kväll! Längtar!

Tack för en grymt bra utbildning och massa gott häng!
BOOM!