Min sjukhusstory!

6 år sedan kommentera

Nyopererad och äntligen börjar jag piggna till lite efter torsdagens operation och ett nytt kapitel i mitt liv har börjat! Jag tar det från operationsdagen.

Klockan sju i torsdagsmorse checkade jag in på Spine Center och fick med en gång gå in i duschen och skrubba mig med en svamp och sånt där äckligt bakteriedödande medel. Sen fick jag lägga mig på min säng och vänta på att sjuksköterskan skulle komma och sätta en infart på mig. Bara tanken på att jag skulle bli stucken med nål igen fick min puls att öka och varenda blodkärl att dra sig längre in i kroppen. Tankar på operationen försökte jag tränga bort och fokuserade endast på att ta långa och djupa andetag, hålla mig lugn. Men när sjuksköterskan kom inrullande med den lilla vagnen med alla nålar och bandage var det svårt att behålla lugnet. Hur mycket jag än vet att ett litet stick i handen inte är farligt är jag så rädd, så rädd! Inte blev det heller bättre av att kärlet sprack och att även försök två misslyckades. Hela kroppen skakade på mig och stora tårar rann ner för mina kinder. “Jag är bara lite rädd men det blir jättedumt när det inte går!” snyftade jag fram medan jag krampaktigt höll i täcket och kurade i hop mig. “Jag hämtar någon annan”, sa hon och försvann. Efter en halvtimma (och massa tårar) kom en narkosläkare och satte en infart utan problem.

Inte långt därefter rullades jag ner för operation och hur mycket jag än fokuserade på att andas och att operationen skulle gå bra fortsatte min kropp att skaka ohämmat. Jag kunde knappt svara på tilltal för att mina käkar var så spända och på skakiga ben lämnade jag min sjukhussäng och gick in i den stora operationssalen. Så liten, så bortkommen kände jag mig och mina tankar som om och om igen ifrågasatte om en operation verkligen var nödvändig. Lite sent påtänkt! Som tur var sov jag några minuter senare. ca 10.00 påbörjades min operation.

Jag vaknade på uppvaket, trött som tusan och med den där vanliga känslan. Blev jag verkligen opererad ? I vanlig ordning stod en ostmacka och ett glas nyponjuice med ett sugrör i på en bricka jämte sängen, genast började jag äta. Vilket var ett stort misstagen efter en halsoperation. Andas var jobbigt, svälja var jobbigt men att äta var rena tortyren! Men inte heller här dröjde det länge fören jag somnade till. En stund senare vallade en sköterska mig till toaletten för att kissa men där hände det ingenting. I flera timmar sen kämpade jag för att försöka kissa men utan resultat och sakta fylldes min blåsa. När det var 600ml i blåsan satte sjuksköterskan ner hela foten och jag kunde inte argumentera mig ifrån att slippa kateter längre. Jag var inställd på att det skulle vara superläskigt att få en kateter men jag somnade (som tur va)

Vid 19-tiden rullades jag tillbaka till mitt rum och fick någon currygryta serverad, att äta var fortfarande väldigt jobbigt och jag fick tugga maten hundra gånger innan jag sväljde. Nu var det gjort! Efter så lång tids väntade och all den smärta jag haft så var det gjort! Det coolaste var att jag redan kände skillnad. Det var inte längre något påslag ner i ryggen, upp i nacken och ut i fingrarna. Inga domningar, ingen smärta. Det kändes redan värt att ha gjort en sådan omfattande operation! Min rumskompis som hade gjort en liknande operation höll med och sen var surret igång (vi tjötade hela natten) och vi hade bara slumrat någon halvtimma när vi väcktes klockan sex för att få våra mediciner!

Jag har såklart vetat att det kommer göra ont men att det skulle bli så jobbigt i halsen var jag inte riktigt förberedd på! Det kommer vara en ganska lång väg tillbaka men efter att sjukgymnasten sa att jag kommer kunna göra precis allt! Kampsport, cykla, spinga, hoppa, stå på händer, stå på huvud, känner jag att det får ta den tid det tar för sen kommer jag kunna bli den jag vill!!

Nervös som tusan!