Att springa fort låter som världens mest enkla och självklara grej. Eller hur? Hur svårt kan det vara? Är väl bara att springa fort. Ta i! Eller hur? I mitt huvud springer i alla fall jag väldigt fort. Så när jag i helgen var på Bosön och övade sprint och vart omsprungen av tjugoåringar visste jag inte riktigt om jag skulle skratta eller gråta. Min världsbild raserade lite, utan att låta allt för dramatisk…
Ändå tror jag att jag har en bra självdistans. Att det bara är på kul, att det inte gör något om jag är sämst, viktigast är att vara med osv, osv… Trots att jag VET att jag, DU, ingen bör jämföra sig utan att det handlar om SIN EGEN TRÄNING. SIN EGEN UTVECKLING står jag på startlinjen och är nervös. Nervös för att få en dålig tid. Nervös för att jag inte ska få upp knäna tillräckligt högt och att det syns. Nervös att min armpendling inte är bra. Jag är nervös för att prestera dåligt och rädd för att inte duga.
Bra prestationer föder bra självförtroende. På så vis är träning och sport fantastiskt. Men det går inte alltid att vara bäst. Klumpar du dessutom ihop dig själv med din prestation blir det en ganska jobbig tävling att alltid behöva vinna. Din självkänsla och ditt självförtroende kommer dessutom få åka en ganska skakig berg -och dalbana. Så vad händer med mig när de unga friidrottstjejerna bara svischar förbi? Jag kan inte sticka under stolen med att det känns. Ett sting av otillräcklighet. Känslan skulle vilja grotta in sig i mig, gnaga sig fast vid benmärgen och bara växa sig stor och stark. Men istället försöker jag ägna mig åt hjärngympa, så kallad mental träning, och jag fokuserar på hur fort jag sprang veckan innan. Konstaterar att JAG hade gjort en förbättring sedan förra veckan och det var ju faktiskt ganska roligt. Så jag gjorde mitt yttersta för att anamma den tanken istället!
Nedan ser du mig göra frivändningar och så kallad motståndslöpning. Strävan efter att bli snabbare!
