Tagg

northern spirit

Krönikor Träning. Uthållig & Stark med Frida

7 Mindfulnessattityder -och att vara i tystnad!

Mindfulness är den medvetenhet som uppstår när vi uppmärksammar något avsiktligen i nuet, som det är och utan att döma (Jon Kabat-Zinn)

I början på förra veckan hade jag tre dagar med Mindfulness i skolan. Utan att överdriva vet jag inte om jag någonsin har känt mig mer lugn och rofylld i hela mitt liv. Jag kunde plötsligt vara i bara nuet. Jag tänkte inte på framtiden, grubblade inte på sådant som hänt, kände inte att jag behövde prestera eller uppnå något. Mina tankar och känslor var där jag fysiskt var.
Maten jag åt smakade mer. Ljuden jag hörde hördes mer. Allt blev mer beroende på vart jag riktade mitt fokus.
Det var som att lager på lager skalades bort på mig och jag insåg hur sällan jag är helt närvarande. Och vilken stor skillnad det gör!

De 7 Mindfulnessattityderna:

•  Icke dömande
•  Tålamod
•  Nybörjarsinne/Beginners mind
•  Tillit
•  Icke strävan
•  Acceptans
•  Släppa taget/låta vara/let go

Vilken attityd skulle du behöva träna på?

 

Själv väljer jag acceptans.
Ibland möter vi situationer vi inte kan påverka och då är det bästa att acceptera att det är som det är. Jag säger inte att det är lätt men jag har lärt mig att det går att träna upp. Hängde du med på hur jag menar? Att du kan träna upp DIN förmåga att acceptera att situationen är som den är. Varför?
Jo, genom att du medvetet beslutar att inte försöka få kontroll över omständigheterna och acceptera situationen precis som den är gör att du kan bevara en känsla av värdighet och kontroll. Istället för att trötta ut dig själv, bli nedstämd och känna dig hjälplös i ditt försök att lösa ett olösligt problem. Om du lägger kraft på sådant du kan göra något åt ökar ditt inflytande i livet!

 

Att vara i tystnad
På tredje dagen fick vi testa på att vara i tystnad i några timmar. Till en början kändes det ganska enkelt eftersom vi gjorde olika övningar som vår lärare guidade oss i. Värre blev det när vi hade lite fika med kaffe och smörgås. Herregud, vad det lät när alla åt! Kändes även ganska ovant att vistas i en grupp utan att få prata, uttrycka sig, kommunicera. Givetvis skulle vi inte heller använda våra telefoner eller skriva.  Så länge jag höll på med något göromål tyckte jag att det kändes helt okej att vara i tystnad. Avslappnande och ganska skönt. Efter ännu fler övningar blev det dags för lunch. Vid lunchen höll jag näsan på att krevera i mig själv då det pågick en annan utbildning parallellt, som INTE, var i tystnad!
Väldigt jobbigt att höra människor prata högt och stoja och stimma utan att kunna be dem att sänka ljudvolymen lite.
När vi väl fick börja prata kändes det som en befrielse!

Har du någonsin varit i tystnad?
Är du medvetet närvarande?
Dela gärna med dig.

Jag får allt erkänna att jag blivit lite nyfiken på det här med att vara i tystnad och skulle gärna vilja testa på att vara det lite längre!
Och då med förutsättningarna att alla är tysta!



Krönikor Träning. Uthållig & Stark med Frida

Sluta kommentera andras kroppar -och ta inte på min!

Så länge jag kan minnas har jag alltid önskat att jag var smal. För att vara smal är ju det som är fint, feminint.  Rätt.
I omklädningsrummet i högstadiet kommer jag ihåg hur de smala tjejerna drog i sitt magskinn som veckade sig när dom satt ner och gnällde över hur tjocka dom va. Det kändes som ett hån  mot mig som faktiskt hade fett på magen!
Där och då bestämde jag att det fick vara nog. Jag skulle också bli smal.

 

Smal löser “alla problem”

Efter att ha levt på salladsblad och lite yoghurt i två veckor slutade det med att jag svimmade i skolan och fick gå hem.
Jag blev jättebesviken att jag inte klarade att inte äta. Jag som hade såna stora förhoppningar över den nya världen som skulle öppna sig för mig så fort jag blev smal. Slippa skämmas, kläder som satt bra, ingen som skulle kunna kalla mig för tjockis. Jag skulle vara fin. För att inte glömma den välgång och framgång jag skulle uppnå när min kropp intog en smalare form.
För är man bara smal så löser sig alla världens problem, inte sant?
Såklart inte.

2010 blev jag ganska smal. Inte supersmal men smal för att vara mig och du förstår säkert att hela mitt liv gick ut på att träna och att hålla en superstrikt kost. I den perioden i mitt liv funkade det, jag hade en annan livssituation och bara mig själv att tänka på. Men till sist tog det konstanta kaloriunderskottet ut sin rätt och jag blev trött, håglös, ledsen, hungrig och träningen blev jättetråkig. Till och med att promenera kändes jobbigt och tog emot.

Så jag slutade att jaga brända kalorier utan började fokusera på att få en stark kropp i stället. (Ovan gör jag 17dips och vinner glass) Vilken lycka det var att få känna mig stark och veta att min kropp skulle klara av vilken utmaning som helst!

Desto starkare jag blev desto mer självförtroende fick jag på gymmet men utanför gymmet var det som att min starka figur inte riktigt hörde hemma.  Folk skulle klämma på mina axlar, kommentera mina stora lår, ge mig smeknamn och vissa tyckte att jag var mer vältränad förr när jag var ” mindre”.  För att inte glömma att nämna att jag alltid får mer positiva komplimanger när jag är av modell mindre. Då får jag höra att jag är fin.

***

Oavsett hur jag har sett ut genom åren har jag alltid fått kommentarer på hur min kropp ser ut. “Du som jobbar som PT borde inte du vara mer vältränad”. “Vilka stora lår du har” “Muskler på tjejer är inte snyggt” “Stora axlar du har”,  “Vad smal du blivit, fint”.

Det är som att jag är en allmän egendom som vandrar omkring som alla kan värdera och kommenteras efter behag. Mina axlar, lår, midjefett har det även klämts på kan jag tilläga. Detta utan tillstymmelse till att jag kanske skulle känna mig obekväm med detta och vederbörande har inte ens gjort en ansats till att fråga om jag tycker att det är okej.

Det är konstigt det där.
Att vi 2017 fortfarande lever kvar i någon “smalnorm”, där smal verkar vara det enda rätta och allt som inte faller inom det skall, dömas, värderas, hatas, kommenteras. 2017 borde ju vara en tid där mångfald och alla-ser-ut-som-dom-gör, borde vara normen tycker jag! Det är även konstigt att jag 32 år gammal fortfarande låter den där ouppnåeliga visionen  om; -att en pinnsmal kropp skulle göra mig fin, vinner över mitt förnuft .

Jag vet att jag borde veta bättre och vara stark nog och inte bli påverkad  av alla perfekt smala, människor på Instagram och kommentarer jag hört om min kropp genom åren. Som sagt borde…
Känner du igen dig?
Oavsett kan vi väl enas med att sluta kommentera hur andra människor ser ut! För det gör mer skada än nytta!
Och snälla, sluta ta på mina lår!

Vill du läsa mer om att bryta mot smalnormen vill jag rekommendera kika in Sara Dahlströms inlägg i Metro
-Jag har varit äckligt smal och vet att thin shaming inte finns!”