Kategori

Krönikor

Krönikor Träning. Uthållig & Stark med Frida

Jag skäms över mitt diskbråck!

Jag är så less på smärta!
Jag är så less att morgon efter morgon vakna och ha ont! Jag är så trött på att säga att jag mår sådär när någon frågar hur jag mår. Jag är så trött på att ha ont i min kropp!  Vara begränsad. Inte kunna träna. Inte kunna ta i så att svetten lackar. Inte kunna sätta nya rekord . Inte kunna utmana mig själv fysiskt. Jag är så arg på smärtan som begränsar mitt liv varje dag och har gjort i snart ett år.

Jag saknar mitt gamla jag. Den där starka Frida som sprang en mil, lyfte tungt, körde crossfit, tyngdlyftning, bänkade sin egen kroppsvikt, sprang hinderbanor, utbildade sig till Stuntkvinna och som 2018 siktade på att göra en Ironman. Jag är inte den personen längre och den vetskapen gör nästan lika ont som det där satans diskbråcket!

Förutom att jag inte kan träna, kan jag inte dammsuga, klippa med en sax (för länge), hacka grönsaker, ha på mig en ryggsäck och värst av allt…
…jag kan inte hålla i mitt brorns barn längre än i några minuter. Sen får jag för ont…
Så länge jag har det här diskbråcket och den här smärtan kommer jag  inte kunna bli mamma…

Förhoppningsvis blir jag opererad innan årsskiftet. Jag ringde till operationen på Spine Center häromdagen men tyvärr har jag fortfarande inte fått någon operationstid utan står på väntelistan… jag kan bara hålla tummarna för att nerven, bråcket trycker på, inte blivit allt för skadad och att jag får tillbaka min fulla styrka efter operationen.

Förlåt för mitt deppiga inlägg! Jag får erkänna att jag skäms för att jag har ont och min oförmåga att träna, trots att jag vet att det beror på ett diskbråck men jag vill kunna leva som jag lär.
Jag vill vara en inspiration för er och även för mig själv, vilket jag inte känner att jag är just nu…
Så jag skäms…

Har du någonsin känt likadant?

 



Krönikor Träning. Uthållig & Stark med Frida

7 Mindfulnessattityder -och att vara i tystnad!

Mindfulness är den medvetenhet som uppstår när vi uppmärksammar något avsiktligen i nuet, som det är och utan att döma (Jon Kabat-Zinn)

I början på förra veckan hade jag tre dagar med Mindfulness i skolan. Utan att överdriva vet jag inte om jag någonsin har känt mig mer lugn och rofylld i hela mitt liv. Jag kunde plötsligt vara i bara nuet. Jag tänkte inte på framtiden, grubblade inte på sådant som hänt, kände inte att jag behövde prestera eller uppnå något. Mina tankar och känslor var där jag fysiskt var.
Maten jag åt smakade mer. Ljuden jag hörde hördes mer. Allt blev mer beroende på vart jag riktade mitt fokus.
Det var som att lager på lager skalades bort på mig och jag insåg hur sällan jag är helt närvarande. Och vilken stor skillnad det gör!

De 7 Mindfulnessattityderna:

•  Icke dömande
•  Tålamod
•  Nybörjarsinne/Beginners mind
•  Tillit
•  Icke strävan
•  Acceptans
•  Släppa taget/låta vara/let go

Vilken attityd skulle du behöva träna på?

 

Själv väljer jag acceptans.
Ibland möter vi situationer vi inte kan påverka och då är det bästa att acceptera att det är som det är. Jag säger inte att det är lätt men jag har lärt mig att det går att träna upp. Hängde du med på hur jag menar? Att du kan träna upp DIN förmåga att acceptera att situationen är som den är. Varför?
Jo, genom att du medvetet beslutar att inte försöka få kontroll över omständigheterna och acceptera situationen precis som den är gör att du kan bevara en känsla av värdighet och kontroll. Istället för att trötta ut dig själv, bli nedstämd och känna dig hjälplös i ditt försök att lösa ett olösligt problem. Om du lägger kraft på sådant du kan göra något åt ökar ditt inflytande i livet!

 

Att vara i tystnad
På tredje dagen fick vi testa på att vara i tystnad i några timmar. Till en början kändes det ganska enkelt eftersom vi gjorde olika övningar som vår lärare guidade oss i. Värre blev det när vi hade lite fika med kaffe och smörgås. Herregud, vad det lät när alla åt! Kändes även ganska ovant att vistas i en grupp utan att få prata, uttrycka sig, kommunicera. Givetvis skulle vi inte heller använda våra telefoner eller skriva.  Så länge jag höll på med något göromål tyckte jag att det kändes helt okej att vara i tystnad. Avslappnande och ganska skönt. Efter ännu fler övningar blev det dags för lunch. Vid lunchen höll jag näsan på att krevera i mig själv då det pågick en annan utbildning parallellt, som INTE, var i tystnad!
Väldigt jobbigt att höra människor prata högt och stoja och stimma utan att kunna be dem att sänka ljudvolymen lite.
När vi väl fick börja prata kändes det som en befrielse!

Har du någonsin varit i tystnad?
Är du medvetet närvarande?
Dela gärna med dig.

Jag får allt erkänna att jag blivit lite nyfiken på det här med att vara i tystnad och skulle gärna vilja testa på att vara det lite längre!
Och då med förutsättningarna att alla är tysta!



Krönikor Träning. Uthållig & Stark med Frida

60min TV-tittande förkortar livet med 22minuter!

“Sitting is the new smoking” knappast något du eller jag vill ha som text på t-shirten!
Inte skärmsjuk eller sittsjukan heller. Tyvärr är det just den pandemin vår folkhälsa just nu stundar. Stillasittandet är vår tids största hot mot folkhälsan! En sanning vi inte kan blunda för. Dessutom har 85% av svenskarna ett arbete som räknas som stillasittande.

Viste du att varje timma framför tv:n förkortar livet med 22minuter för dem som är över 25år? 22minuter!
Eller att antalet diabetessjuka i Sverige har fördubblats på 20år och om det fortsätter i samma takt kommer 25% av befolkningen att drabbas av diabetes under sin livstid! Orsak. På grund av övervikt och stillasittande levnadsvanor.

Hälsopedagogik på schemat
Vårt stillasittande var ett av ämnena vi pratade om på Stress -och Avspänningsutbildningen förra veckan i kursen Hälsopedagogik. När jag ser siffrorna och inser hur illa det faktiskt ligger till med vår folkhälsa  får stor  lust att låsa in hela den svenska befolkningen i ett hus och programmera in via hjärntvättning att, “röra på sig är kul och jag har tid att göra det!” men jag förstår att det är lite orealistiskt.
Men vi svenskar tränar ju jättemycket, kanske du tänker nu. Och faktiskt så är vi det land i hela Europa som motionerar mest.

Enligt Europabarometern  (enkät 28 länder, 30 000pers) motionerar 70% av svenskarna minst en gång i veckan.
Jag blev själv lite förvånad men vet du vad. Vi sitter mest…
Så vad är lösningen på sittsjukan?  Jag tror på två grejer:

  1. 60min rörelse om dagen, 5 gånger i veckan.
    Ja, så är det!  12000steg eller 8km. För dom som inte har en hund är det bara att låtsas att hunden behöver rastas. 
  2. Spontanidrott och rörelse.
    Lek. Vuxna kan också göra det. Lira fotboll, åka skidor, spela boule, plocka svamp. Gå och handla, släpa hem matvarorna. Har du barn? Ta ifrån dem Ipaden, ställ en timer på 15minuter och så hjälps ni åt att städa så snabbt ni bara kan. Vem vinner?

 

Jag är helt med på att tiden är ett problem men tro mig, det  är det för alla! Det blir givetvis lite extra utmanande för dem med stillasittande jobb att röra på sig. Just därför har jag kommit på ett riktigt roligt och spännande projekt jag har som ambition att förverkliga! Nämligen KONTORSGYMPA!

Mer om detta i nästa blogginlägg. Nu ska jag ut och gå med hundarna och spontanröra på mig!
Har du

Spontanitet…

 



Krönikor Uthållig & Stark med Frida

Så kan du hjälpa ditt barn -och dig själv, att gilla sin kropp!

 

Tack för all respons jag fick på mitt förra blogginlägg om –att vi ska sluta kommentera andras kroppar.
Jag hoppas att inlägget kanske fick någon att tänka efter innan hen bara vräker ur sig hursomhelst. Fortsättningsvis.
Jag tror att en anledning till att många reagerade på inlägget är för att (alldeles för) många känner igen sig, på det ena eller andra sättet.

Bloggerskan Karina Rahm skrev att hon försöker att inte kommentera sin dotters utseende, “även om det är svårt för att hon är så söt!”  En kollega skrev att hon som 13-åring blev satt på diet av sin styvmamma, för att hon inte var lika smal som alla andra… Sierra De Goldsmith, dietist, yogalärare, psykologistudent och skriver artiklar för styrkelabbet, skrev att hon kände igen sig alldeles för väl, tyvärr.
Och dagen efter att jag skrev inlägget såg jag på Petra Månström, journalisten, löperskan som driver Maratonpodden att hon på hennes Instagram hade Petra fått ett meddelande med texten.
“Såg dig på gymmet, bra jobbat -men visst har du gått upp i vikt? Du ser rätt mycket större ut nu än tidigare”

Seriöst. Wtf!? Det är INTE OKEJ och jag blir så upprörd på ett sådant korkat beteende!
Likaså Petra, jag citerar;
“**********
Fattade ingenting. Det första som kom över mig var obehag kring att någon spanar in mig i smyg när jag tränar. Det andra var en ilska över att någon annan oombeddtar sig friheten fälla såna kommentarer om mitt utseende.

*
Som frisk fd ätstörd är sånt här bland de värsta som finns. Jag har tack och lov verktygen som jag vet fungerar när hjärnspökena slår till. Men blir förbannad över de där små kornen av osäkerhet som ändå ligger där och pyr.
*
Men nej, jag tänker inte sluta träna styrka. Och nej, att vara smal är inte mitt stora mål i livet. Om nu någon trodde något annat. “
***********

Återigen, kan vi vara överens om att det inte är okej att fälla kommentarer om någon annans utseende! Oavsett live eller via sociala medier! Det är just den typen av kommenterar som kan trigga ångest, ätstörningar, låg självkänsla, att någon tappar tillit till andra människor osv. Av en slump såg jag ett fantastiskt litet klipp  hur vi kan hjälpa våra barn att gilla sina kroppar. Och när jag såg det tänkte jag -Wow! Det här är just vad det handlar om och också gäller oss vuxna. “Acceptera din egen kropp och andras!”
För hade alla kunnat acceptera hur andra såg ut hade ingen behövt värderas eller kommenteras. Eller hur?
Se gärna filmklippet och berätta om du håller med mig eller ej. 

 

Nedan gjorde jag en kort sammanfattning av klippet;

  1. Var medveten och börja tidigt med att motverka, hjälp barnen att navigera bland alla budskap om att utseende är viktig.
  2. Lär barn att acceptera sin egen kropp och andras.
  3. Prata inte nedsättande om din eller andras kroppar!
  4. Kommentera inte din kropp och prata inte negativt om den.
  5. Självklart får man säga till sina barn att de är fina men balansera med komplimanger för annat också.
  6. Prata inte om mat som bra eller dåligt och undvik att värdera maten som nyttig eller onyttig.

Så kan du hjälpa ditt barn att gilla sin kropp

Studier har visat att barn är medvetna om hur den ideala kroppen ser ut redan när de är i förskoleåldern. Därför är det viktigt att hjälpa barnet att navigera bland alla budskap om att utseendet är viktigt – redan när de är små.

تم نشره بواسطة ‏‎KIT‎‏ في 17 مايو، 2017



Krönikor Träning. Uthållig & Stark med Frida

Sluta kommentera andras kroppar -och ta inte på min!

Så länge jag kan minnas har jag alltid önskat att jag var smal. För att vara smal är ju det som är fint, feminint.  Rätt.
I omklädningsrummet i högstadiet kommer jag ihåg hur de smala tjejerna drog i sitt magskinn som veckade sig när dom satt ner och gnällde över hur tjocka dom va. Det kändes som ett hån  mot mig som faktiskt hade fett på magen!
Där och då bestämde jag att det fick vara nog. Jag skulle också bli smal.

 

Smal löser “alla problem”

Efter att ha levt på salladsblad och lite yoghurt i två veckor slutade det med att jag svimmade i skolan och fick gå hem.
Jag blev jättebesviken att jag inte klarade att inte äta. Jag som hade såna stora förhoppningar över den nya världen som skulle öppna sig för mig så fort jag blev smal. Slippa skämmas, kläder som satt bra, ingen som skulle kunna kalla mig för tjockis. Jag skulle vara fin. För att inte glömma den välgång och framgång jag skulle uppnå när min kropp intog en smalare form.
För är man bara smal så löser sig alla världens problem, inte sant?
Såklart inte.

2010 blev jag ganska smal. Inte supersmal men smal för att vara mig och du förstår säkert att hela mitt liv gick ut på att träna och att hålla en superstrikt kost. I den perioden i mitt liv funkade det, jag hade en annan livssituation och bara mig själv att tänka på. Men till sist tog det konstanta kaloriunderskottet ut sin rätt och jag blev trött, håglös, ledsen, hungrig och träningen blev jättetråkig. Till och med att promenera kändes jobbigt och tog emot.

Så jag slutade att jaga brända kalorier utan började fokusera på att få en stark kropp i stället. (Ovan gör jag 17dips och vinner glass) Vilken lycka det var att få känna mig stark och veta att min kropp skulle klara av vilken utmaning som helst!

Desto starkare jag blev desto mer självförtroende fick jag på gymmet men utanför gymmet var det som att min starka figur inte riktigt hörde hemma.  Folk skulle klämma på mina axlar, kommentera mina stora lår, ge mig smeknamn och vissa tyckte att jag var mer vältränad förr när jag var ” mindre”.  För att inte glömma att nämna att jag alltid får mer positiva komplimanger när jag är av modell mindre. Då får jag höra att jag är fin.

***

Oavsett hur jag har sett ut genom åren har jag alltid fått kommentarer på hur min kropp ser ut. “Du som jobbar som PT borde inte du vara mer vältränad”. “Vilka stora lår du har” “Muskler på tjejer är inte snyggt” “Stora axlar du har”,  “Vad smal du blivit, fint”.

Det är som att jag är en allmän egendom som vandrar omkring som alla kan värdera och kommenteras efter behag. Mina axlar, lår, midjefett har det även klämts på kan jag tilläga. Detta utan tillstymmelse till att jag kanske skulle känna mig obekväm med detta och vederbörande har inte ens gjort en ansats till att fråga om jag tycker att det är okej.

Det är konstigt det där.
Att vi 2017 fortfarande lever kvar i någon “smalnorm”, där smal verkar vara det enda rätta och allt som inte faller inom det skall, dömas, värderas, hatas, kommenteras. 2017 borde ju vara en tid där mångfald och alla-ser-ut-som-dom-gör, borde vara normen tycker jag! Det är även konstigt att jag 32 år gammal fortfarande låter den där ouppnåeliga visionen  om; -att en pinnsmal kropp skulle göra mig fin, vinner över mitt förnuft .

Jag vet att jag borde veta bättre och vara stark nog och inte bli påverkad  av alla perfekt smala, människor på Instagram och kommentarer jag hört om min kropp genom åren. Som sagt borde…
Känner du igen dig?
Oavsett kan vi väl enas med att sluta kommentera hur andra människor ser ut! För det gör mer skada än nytta!
Och snälla, sluta ta på mina lår!

Vill du läsa mer om att bryta mot smalnormen vill jag rekommendera kika in Sara Dahlströms inlägg i Metro
-Jag har varit äckligt smal och vet att thin shaming inte finns!”



Krönikor Uthållig & Stark med Frida

Igår fick jag beskedet; Jag kommer opereras!

Tänk dig att du lever med ständig värk och att en av de saker du älskar allra mest att göra, gör värken värre. Egentligen gör all typ av aktivitet värken värre och du har blivit rekommenderad av läkare att ta det lugnt och att bara promenera. Möjligtvis yoga lite. Från ena dagen till den andra klarar du plötsligt inte av att göra sådant du gjorde tidigare utan att få ont. Springa, cykla, bära, promenera länge, hålla en grej ovanför huvudet. Ingen träning och inaktivitet gör att du tappar i styrka, kondition, ork och till sist dig själv.

 

Sedan november förra året har jag haft ett diskbråck som begränsat mitt liv. Jag red på en sån där elektrisk tjur och jag kan bara rekommendera att INTE göra det! Superkorkat av mig men jag gjorde i alla fall det och efter att ha blivit avslängd av den där satans leksaken det har jag haft konstant värk och inte kunnat belasta min kropp. Jag har sprungit hos läkare, neurologer, sjukgymnaster, kiropraktorer och det har  mest varit konstgjordandning.

Men igår fick jag träffa en kirurg och fick beskedet att dom kommer OPERERA mig till hösten!! Det jäkla diskbråcket som trycker på en nerv kommer opereras bort och ersättas med en ny gummiprotes.
Det känns helt fantastiskt och overkligt att jag snart har ett nytt liv inom räckhåll! Jag har redan börjat dagdrömma om allt jag kommer kunna göra som jag inte kan idag. Titta uppåt, vakna utan smärta, boxas, cykla, springa ett Marathon!

Veckorna efter operationen kommer säkert vara jättetuffa men det är ju något övergående så jag känner mig inte särskilt orolig. Givetvis kommer du få följa min resa tillbaka efter operationen!
Om du har någon erfarenhet av nackont, diskbråck eller av att ha opererat nacken blir jag jätteglad om du delar med dig! 

Sov gott!

 

FOTO: Christer Häggkvist
JACKA: Wendtclothing



Krönikor Uthållig & Stark med Frida

Framtidens nya yrke!

Höstterminen är  i full gång och för mig blev  det en riktig rivstart i måndags när jag satte mig i skolbänken. Älskar att lära mig nya saker och att komplettera mitt PT yrke med att lära mig mer om stresshantering känns helt i linje med min holistiska syn på hälsa. Jag läser nämligen till framtidens nya yrke, ta ta ta…*trumvirvel* nämligen till Avspänning -och Stresspedagog!
Framtidens nya yrke? Skojar jag?  Inte direkt. Vi lever i en tid där allt går i en rasande fart , mobilerna har vuxit fast i handen på oss och vi är tillgängliga dygnet runt,  multitaskin och många bollar i luften är ett måste, den som klarar sig på mindre sömn desto bättre och att jobba mycket är prestigefyllt. Vi lever i en tid då  sjukskrivningarna på grund av  stress är mer vanligt än korvkiosker! Inte den bästa liknelsen kanske men sanningen är att över femtio procent av sjukskrivningarna är stressrelaterade.

 

FEMTIO PROCENT! Det är en svindlande hög siffra som rent ut sagt är skrämmande! Därför är jag övertygad om att Stresspedagogger är ett viktigt yrke och kunskap för att kunna hjälpa företag, individer och samhället till en bättre hälsa!
Jag ser mycket fram emot läsår 2 och jag kommer givetvis dela med mig här på bloggen av sådant jag lär mig på utbildningen.
Har du till exempel någonsin hört talas om HPA-axeln? Inte!
Då lovar jag att berätta mer om den, kanske redan i nästa blogginlägg!

Vill bara avsluta med en fråga. Handen på hjärtat. Hur ofta känner du dig stressad?



Krönikor Träning. Uthållig & Stark med Frida

Kan en PT ta semester?

Kan en PT ta semester? hmm…
Nu är det inte långt fören industrisemestern börjar och nästan hela Sverige stannar upp. Med tanke på vårt annars så stressiga samhälle är det inte allt för dumt att tempot dras ner och det blir utrymme att återhämta sig. I de flesta branscher råder full förståelse för att det är semestertider och att kunder, uppdrag, tjänster får vänta till efter sommaren, alla är ju lika entusiastiska att få vara lediga. Men jag vågar nog påstå att det finns en yrkeskategori som inte riktigt kan ta semester hursomhelst och det är Personliga Tränare.

Två anledningar varför en PT  inte får semester.

 

1.Kunden behöver sin PT
Det finns nog inget annat yrke än som i PT yrket där ens kunder ”behöver” en så mycket som där. Det finns de PT kunder som aldrig skulle gå och träna om dem inte hade en PT som stod och väntade på dem! Så hur mycket jag som PT än vill vara ledig går det inte att lämna den här typen av kund flera veckor i sträck undan tillförsyn.  Förstå frustrationen i att bygga upp styrkan och konditionen på din kund under hela våren för att denne sedan på några veckor har raserat det ni byggt upp och ni får börja om från början! Då är det enklare att köra på under sommaren.

 

2. Obetald semester
Det är lätt att vilja ha ut mer pengar varje månad och istället för att spara sin semesterersättning till semestern ta ut sin semesterersättning varje månad. För den som jobbar på en större gymkedja fås semesterersättning utbetalad en gång per år. Tyvärr är det inte alla gym som erbjuder den möjligheten till sina Personliga Tränare vilket jag tycker är väldigt synd eftersom många PT då väljer att jobba hela sommaren trots att vi alla behöver en tids längre ledighet för att må bra, ladda batterierna och kunna prestera på topp!

 

Så är du PT planera in din semester, var tydlig med vad din kund skall göra medan du är borta och släpp sedan taget! Du kan inte träna åt din kund!  OCH! Se till att du får din semesterersättning EN gång om året!



Krönikor Träning. Uthållig & Stark med Frida

Måndagstips på hur du kan må bättre och lyckas i livet!

Ett litet måndagstips ➡️
Tänk dig om allt du gjorde var en seger. I alla fall nästan. Till exempel snöra på sig löpardojjorna och gå ett varv runt huset, gå till gymmet och dricka ett glas vatten och gå hem, sätta sig på en bänk och blunda och bara vara i nuet i fem minuter. Att det vart lax till lunch och inte en hamburgare osv. ??‍♀️??‍♂️

Jag är nämligen övertygad om att du liksom jag gillar att klara av saker och få känna dig stolt över dig själv (Vem fasen gör inte det?!) Tänk dig då hur det skulle kännas att få göra flera segrar varje dag. ?Ganska kul och upplyftande inte sant?  För en till sak jag är övertygad om är att allt inte måste vara så jäkla stort och perfekt jämt! För det går lixom inte! Ibland är det vardag, ibland blir selfien ful, ibland kommer träningslusten vara i botten, ibland uteblir träningsresultaten.

Så se till att skapa förutsättningar så att du kan göra flera segrar varje dag?
På så vis kommer det du gör kännas mer meningsfullt, roligare och du kommer må och lyckas bättre med sådant du tar dig för. 

 

Vad har du gjort för seger hittills denna måndag?

Mitt nästan perfekta handstående… 🙂



Krönikor Träning. Uthållig & Stark med Frida

Krönika; Säg aldrig, aldrig!

Det tär på mig att inte kunna träna som jag vill och idag kände jag att jag behövde lite extra pepp och hittade en gammal krönika som jag skrev för längesen som var väldigt passande! Att aldrig säga aldrig! Jag hade länge haft problem med en hälsena och hade konstant ord och en läkaren sade då till mig att jag inte skulle springa. Jag vägrade acceptera det hon sa och efter hårt slit några månader senare så sprang jag både milen och halvmaror. Smärtfritt!

Hoppas krönikan får dig på lika bra humör som den fick mig!

Trevlig läsning!

 

Krönika; Säg aldrig, aldrig!

Där och då ville jag ge henne en rejäl smocka och be henne att flyga och fara! Hur kunde hon? Fem års studier eller vad det kan vara för att sitta där med sin fina titel som ortoped och efter att ha tittat på mina hälsenor i vadå? Nittio sekunder.  Iskallt säga, att de helt enkelt inte lämpar sig för att springa med. Att jag inte lämpar mig för att springa. Vilken käftsmäll. Fast ett par inlägg kan ju alltid vara bra att göra säger dr. Ortoped. Jag nickar artigt, ler lite moloket men fortfarande artigt givetvis, betalar 1800 kronor för de där inläggen som kanske kan hjälpa och tackar för mig.

Det är klart att det kommer vara svårt, jätte svårare och rent ut sagt en utmaning för mig eller vem som helst att bli smärtfri i sin hälsena eller var smärtan nu sitter. Till den blivit bra kommer den att begränsa mig i min löpning. Jag kommer vara ledsen, arg, frustrerad för jag vill verkligen kunna springa. Det ska gå. Jag vet att det går att få den smärtfri. Om inte annat för att jag vill bevisa för den där dr. ortoped med sina fina betyg att jag visst lämpar mig för att löpning. Att jag visst kan. Jag vill inte lägga mig platt som något offer och ge upp. Lyssna på henne ord och få dom till en sanning, att jag inte kan springa. Hennes ord får det verkligen att koka inom mig. Hur många andra har hon sagt så till? Hur många fler själar har hon dömt ut och sagt att de aldrig mer kommer kunna springa? För fasen, till och med de som får sina ben amputerade kan springa. Jag har två ben, viljan att springa, viljan att göra rätt saker för att bli smärtfri. Det är ungefär 6,5 centimeter på min kropp som gör ont. Hjälp mig. Ge mig inte bara ett inlägg och säg att det här kanske hjälper. Jag får jag ont av en anledning på grund av en felställning, broskbildning något som stör och det måste ju kunna gå att fixa. Inte sant? Jag vet att det går. Precis som att alla sår läker. För jag har inte brutit benet, det är inget som gått av. Men att säga att något är kroniskt. Att det inte någonsin kommer att bli bättre är för mig helt skrämmande. Vad är hennes yrkesmoral? Vill inte hon förbättra? Göra mig frisk, smärtfri och kunna få mig att springa.  Tänk om jag skulle säga så till mina PT kunder? – Nä, du lämpar dig helt enkelt inte till att vara smal. Eller – du kommer nog aldrig komma i form men du kan ju prova att ha brun- utan- sol så känner du dig lite fräschare i alla fall.

Jag vet att jag inte är ensam om att ha ont någonstans och jag vet hur jobbigt och frustrerande det är när smärtan är som värst. Ändå tror jag att det så många fler gånger än de flesta tror att det faktiskt går att göra något åt det. Överbelastning och skadade, onda kroppsdelar går att läka, att rehabilitera men det krävs kunskap, finnes och vilja. Framförallt vilja.  Jag får ofta höra av vänner, bekanta och kunder att de aldrig kommer kunna. Att en läkare har sagt det till dom att det är kroniskt och att de aldrig igen kommer kunna åka skidor, springa, använda armen osv. Aldrig kunna. Det är så starka ord. Väldigt provocerande. Man ska akta sig för att säga aldrig eller alltid. Jag blir i alla fall provocerad när någon säger så. Oavsett om det gäller mig eller sig själva. För mig blir det lite som en trigger, något som jag måste motbevisa och fixa. Så kanske var det bra att dr. Ortoped sa till mig att jag inte lämpar mig för löpning för kanske är det just hennes ord som får mig att kämpa för att kunna springa igen. För hon ska minsann inte få rätt. Tvärtom. Jag känner mig som en trotsig tonåring men jag skall ge henne en riktig näsknäpp och springa vartenda lopp tänkas kan. Både Triathlon och Marathon. Hon ska få se! Hon ska inte få nöjet att säga du kan aldrig till mig inte!