Uthållig och stark
Hälsa & Fitness

Krönikor

KrönikorTräning.Uthållig & Stark med Frida

Rehabresan Del 4 – Det oväntade beskedet!

 

Idag var det dags för uppföljning efter operationen. Röntga och sen  prata med kirurgen. Jag har varit lite smånervös idag inför röntgen eftersom dom där röntgenmaskinerna är klaustrofobiskt trånga! Men jag oroade mig helt i onödan då jag bara behövde stå mot en skärm. Klick, klick så var det klart. Köpte sen glass och hängde i solen med min “operationsroomie” i väntan på kirurgen.

Självsäkert tog jag kirurgen, Björn Z, hand. Förväntade mig:
“Hej. Allt ser fantastiskt ut Frida. Kör hårt och lycka till i livet. Tack och hej”. 

Istället fanns det något annat i kirurgens blick och när han sa att han aldrig sett något liknande skrattade jag. Hjärtligt och högt. Så som man gör när man kallpratar med en kirurg som tittat på ens röntgenplåtar. Menar hur bisarrt hade det inte varit om han talade sanning och faktiskt aldrig hade sett det han såg på mina plåtar.
Grejen va bara den att han inte skojade…

Under hela samtalet satt jag och småskrattade. Jag kunde inte ta in det han sa. Det var så overkligt. Snart måste han säga att han skämtar, att han sett fel. Att detta är vanligt. Men nej. Det här har aldrig hänt tidigare. Det var första gången han såg detta. I åtta eller elva år, minns inte exakt, hade han använt den tekniken och det hade bara varit lyckade operationer. “Nästan för bra för att vara sant”, hade Björn till och med sagt till mig vid vårt första möte.
Och där satt jag nu och småflinade korkat och var den första vars operation misslyckades.
Vad är oddsen lixom?! Det är nästan komiskt.

Protesen som ersatt den kassa disken har flyttat på sig, vilket den inte ska kunna göra eftersom den ska växa fast i kotorna, något den uppenbart inte gjort. Istället  ligger den nu lite konstigt eller fel och trycker på min hals och stämband. Jag har trott att det bara varit svullnad eller ärrbildning efter operationen som gjort det svårt att svälja. men tänkte att tids nog försvinner det. Men det är helt enkelt protesen som trycker. ..
(Om du zoomar in riktigt mycket och tittat på den vänstra bilden ser du till och med hur långt ut protesen sitter)

Om några veckor vet jag om det blir en ny operation där diskprotesen tas bort och en s.k korg opereras in istället. Det känns skitjobbigt och deppigt. Allt har känts så himla bra och jag var inte alls beredd på ett sånt här besked😢
Sprätta upp det fina ärret, opereras på nytt och ännu mer rehab känner jag mig väldigt osugen på.
Jag är fortfarande i chock och det kommer nog ta någon dag innan det har sjunkit in för mig.

***

Sen Alice🐕.
Min underbara Border Collie har fått diagnosen höftledsdysplasi och kommer behöva en ny höft😢
Så om några veckor opereras även hon. Tur att hon är försäkrad men jobbigt att behöva utsätta henne för en så stor operation och såklart lite trist att min plan att utbilda henne till sjöräddningshund inte kommer kunna bli verklighet då hon inte får bli en arbetande hund. Bara en glad sällskapshund vilket såklart är viktigast!
Så snart blir det nog dubbel sjukstuga här hemma.

•LIVET• TUFFA BESKED• MOTGÅNGAR• KROSSADE FÖRHOPPNINGAR
Livet tar allt lite andra vändningar än man hoppats ibland.

Jag behöver all pepp jag kan få nu☘☘☘
Berätta gärna när du tagit dig tillbaka från en skada!
Kram

22 maj, 2018 | 2 KOMMENTARER!
KrönikorTräning.Uthållig & Stark med Frida

Här är intervjun med Madeleine Vall Beijner!

Hälsa och Fitness möter fightern, skådespelaren, stuntkvinnan, författaren, och Amazonkvinnan Madeleine Vall Beijner

Text: Frida Werander Foto: Lotten Breitholtz

Jag kom lite tidigare till cafét vi skulle mötas på för att försäkra mig om att det verkligen fanns plats och jag lyckas hitta ett passande bord där jag satte mig och väntade. Madeleine kommer in ger mig en hård kram och slänger sin svarta mc jacka på bänken och blottar sina brunbrända, tatuerade armar och slår sig ner mitt emot mig. Jag placerar någon grön, havtornjuice och en ångande, kaffebalja framför Madeleine som hon smuttar på och jag slås av hur jordnära och varm Madeleine är.

Madeleine berättar glatt om hur hon var hästtjej och tävlade när hon var liten. Hon ler stort när hon säger att hon även spelade fotboll men att hon var lite för hetlevrad på planen.
-Jag ville prestera bra men behövde lära mig att kanalisera min ”fightingspririt”. Jag behövde få slåss! säger hon. 2004 åker Madeleine till Thailand och testar thaiboxning för allra första gången och blir ”hooked”. Hon hade tidigare bara testat motionsboxning på gym men det här var något helt annat.
-Jag gillade den mentala pressen, disciplinen, ödmjukheten och respekten som är i Thai, svarar Madeleine och det riktigt lyser i hennes ögon. Det dröjer inte länge förens hela Madeleines liv kretsar kring thaiboxning och hon vinner SM, NM, EM och börjar tävla internationellt. Efter många års slit kan Madeleine titulera sig som topp tre i världen.
-Jag satsar alltid 100 procentigt. Lite allt eller inget fnissa Madeleine och jag förstår att det kommer en fortsättning. –
Att pressa gränserna trots att det gör ont hör elitidrotten till och framförallt som fighter. Fortsätter Madeleine. -Det är det som gör att man vinner mästerskap och blir bäst! Men det är en hårfin gräns för att inte pressa sig för långt. Det är tacksamt att vara målinriktad men det kan gå överstyr som när Madeleine inför sitt sista VM skulle ”matchdieta” och svalt till den gräns att hon kollapsade.
-Helt sinnessjukt. Jag var så fokuserad och hade gjort vad som helst, säger Madde och fortsätter med att berätta att den hårda matchbantningen istället resulterade i att hon missade VM helt och fick ta en ofrivillig paus från landslaget. Allt har ett pris.

Ville inte leva längre.
Madeleines karriär fick ett abrupt slut när två hjärnskador uppdagades. Aldrig någonsin igen skulle Madeleine kunna ta emot ett enda slag mot huvudet igen. Då skulle hon förmodligen aldrig vakna igen. Den tolv år långa fighterkarriären var nu över och det enda liv som Madeleine kände till var ett minne blott. Hennes liv var i spillror.
-Det var som om någon drog undan mattan för mig. Jag förnekade och trodde ett tag att det var en konspiration från min läkare, säger Madde och smuttar på sitt kaffe. Hon hör själv såhär i efterhand hur galet det låter och ler men bakom leendet hörs hur ont beskedet gjorde. Lägga boxhandskarna på hyllan, hon som ville fightas. Det var hennes liv! Att inte få göra det mer var svårt att ta in och det värsta beskedet Madeleine någonsin fått.
-Jag gick igenom hela känsloregistret. Blev ledsen arg, deprimerad och apatisk. Jag orkade inte känna, så jag stängde av. Satt på golvet och stirrar rakt fram och vill inte leva längre.

Amazonkvinna
Men så dimper ett mail ner i Madeleines mailkorg som förändrar allting. Mailet var från en stuntkoordinator från Hollywood som hade sett Madeleine och ville ha med henne i en kommande Hollyvoodfilm. Superhjältefilmen Wonder Woman. -Dom ville ha kvinnor som kunde slåss på riktigt. Riktiga Amazonkvinnor, säger Madeleine och bränne av ett leende och jag nickar uppmuntrande, nyfiken att höra fortsättningen. Utan att kunna skådespela, låtsasfightas och kanske allra minst ha hunnit läka sina sår, åkte Madeleine till London för att inleda flera månaders träning för att bli en fullfjädrad Amazonkvinna. En ny värld öppnad sig. Lite lik den gamla men ändå helt ny. Madeleine och dom andra amazonerna tränar fyra pass om dagen för att förbereda sig inför inspelningen. Gym, fysträning, koreografi med svärd och ridning. Madeleines ögon gnistrar när hon pratar och hon verkar inte tycka att det var så hårt som det låter. Inte ens när hon vid en krigsscen i gasande sol svimmar och ett gäng sjuvårare få ta hand om henne.
-Krigsrustningen var så komplicerad att ta, av och på, att jag struntade i att dricka för att slippa kissa, säger Madeleine. It makes sense och det är inte svårt att räkna att Madeleine är en person som kämpar till det att hon lyckats. Inte heller särskilt svårt att räkna ut att hon behöver utmaningar både fysiska och psykiska.

”Tuff är att våga möta sina känslor”
– Jag behöver utmanas för att få känna att jag lever! Jag försöker hitta grejer som jag typ inte vill göra och så gör jag det ändå och växer lite! Vi båda skrattar och jag undrar vad det innebär för Madeleine att vara tuff och syftar lite halvt som halvt på hennes bok, Stark på insidan: mental tuffhet- enkelt och konkret.
-Att vara tuff är att våga möta sig själv, sina känslor och att hantera dom. Inte att vara en robot. Starka personer har fortfarande känslor som rädsla och oro men fastnar inte i det! Madeleine gör en menopaus och väljer sina ord så som personer gör som bara pratar när dom har något vettigt att säga.
– Jag har rädsla men rädslan har inte mig. Jag nickar till svar.
Nä, rädsla är något som aldrig någonsin ska få stoppa Madeleine. Hon vill aldrig behöva tänka, tänk om… eller ångra att hon inte gjorde något för att hon inte vågade. Det kommer man inget vart på, lägger hon till och jag har svårt att tänka ut något som skulle kunna rubba Madeleines värld. -Föreläsa är skitjobbigt, så det gör jag! Säger Madeleine.
Tiden börjar ta slut och jag ställer sista frågan. Vad hade Madeleine velat säga till ditt tonårs- jag
-Att hon inte skulle bry sig om vad folk tycker, de som är missunnsamma eller försöker hålla en tillbaka. Det är svårt att tolka när man är ung och är lätt att tro att det beror på en själv även om det oftast bottnar i osäkerhet hos andra. Problemet ligger inte hos dig utan hos andra! Svarar Madeleine.
Ett psyke av stål och ett hjärta mjukt som en teddybjörns, tänker jag när vi skiljs åt. Och medan regnet smattrar mot mitt paraply och vattnet rinner ner från kullerstenarna funderar jag på vilken actionrulle vi snart kommer få se Madeleine Vall Beijner i.

 

Hoppas att du gillade intervjun!

 

Här kommer ett litet boktips:
Madeleine har tillsammans med sin Mentala Tränare Igor skrivit boken

STARK PÅ INSIDAN: MENTAL TUFFHET -ENKELT OCH KONKRET

 

Jag har själv läst boken och varit på en föreläsning med Igor och kan bara säga WOW! Med handfasta och konkreta råd lyckades han vidga mitt sinne och påvisa vad Mental Träning kan göra för att öka den fysiska styrkan!

 

För att beställa boken, tryck HÄR

22 april, 2018 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
KrönikorTräning.Uthållig & Stark med Frida

14 dagar kvar till operation!

Idag är det 14 dagar kvar till jag opererar nacken. Två ynka veckor till jag ligger nersövd och Spine Centers VD, Björn Zoêga, utför en halsryggoperation på mig. Den disk som buktar ut och begränsar mitt liv kommer opereras bort och ersättas med en liten titanprotes. Superhäftigt och superläskigt på en och samma gång! (okej, jag är livrädd)!

Det är ca 1 000 personer varje år som drabbas av diskbråck i nacken men som tur är läker de flesta diskbråck av sig själva.  75-90% av alla diskbråck i nacken förbättras utan att operation blir nödvändigt (kul att jag hör till den andra procenten…)

 

Vad är diskbråck?
Mellan varje kota i ryggraden sitter en disk som består av två delar. En diskkärna som mest består av vatten och påminner om ledbrosk och runt diskkärnan finns en skyddande vävnad som tål hög belastning. Disken fungerar som stötdämpning och möjliggör rörlighet i kotorna.

Vid ett diskbråck har en skada på disken uppkommit och diskmaterialet har läckt ut. Både trycket som blir från disken och det kemiska diskmaterialet som läckt ut påverkar nervroten och kan ge fruktansvärda nervsmärtor. Även skadan i sig ger inflammation i området  och kan också ge smärta.

Varför får man diskbråck i nacken?
Vanligaste orsaken till diskbråck i nacken är upprepade belastande rörelser. Särskilt utsatta yrken är arbeten med vridrörelser i nacken eller yrken med statiska arbetsställningar med armarna över huvudet, som tandläkare och elektriker. Variation och att ofta byta arbetsställning är därför superviktigt! Diskbråck brukar oftast utvecklas smygande men kan även uppstå efter trauma, som i mitt fall. Först ramlade jag av en häst och två år senare var jag korkad och red på en elektrisk tjur..! Du som är över 30 och inte har en supernacke. Tips. Undvik att rida på en elektrisk tjur!

2017 har varit ett riktigt tufft år för mig med mycket smärta och ångest. Ångest över framtiden, ångest över en icke fungerande kropp, ångest över att inte kunna svettas och träna både själv och ihop med andra. Ångest över att inte kunna påverka. Det har faktiskt varit en process för mig att se andra träna utan att jag själv känt mig som en dålig person. Såklart att jag inte är en dålig person för att jag inte springer, lyfter tungt, står på händer eller har magrutor men att jag inte ens har kunnat påverka detta om jag hade velat har varit extremt ångestframkallande för mig.

Så att jag om bara två veckor (efter all väntande) får börja på ny kula med ett nytt fokus är helt overkligt faktiskt. Byta ut vad- kan- jag- göra- för- att- inte- få- ont- mot vad- ska-jag- göra- för- att- läka.

Bara jag skriver orden tårar sig mina ögon. Rädsla, hopp och förväntan i en salig blandning.
Jag får nog förvana dig att det kommer bli en hel del av den varan framöver. Framförallt tårar känner jag på mig.

 

Och du, fortsätt dela med dig av just dina smärtor. Oavsett om det är i ryggen, nacken, axeln eller i huvudet.
Du är aldrig ensam ska du veta!

 

Fotocred: Andreas Hultman

4 januari, 2018 | 4 KOMMENTARER!
KrönikorUthållig & Stark med Frida

3 saker du kan göra för att inte hamna i stressträsket!

Stress är den vanligaste orsaken till sjukskrivning och har på senare år bara ökat och ökat. I februari 2010 var 36 552 svenskar sjukskrivna för svår stress enligt Försäkringskassans statistik. Sex år senare, bara mellan januari till september 2016, var närmare 84.500 svenskar sjukskrivna, kopplat till stress. Ganska skrämmande läsning.

Frågan är vad det beror på och om stressrelaterade sjukskrivningar kommer att fortsätta att öka? Och vad vi, du och jag kan göra för att motverka detta?

Vad tror jag?
Jag tror inte att det går att säga att stress beror på EN sak utan problemet är mycket mer komplext än så. Det är allt från hög arbetsbelastning, hård press både utifrån och inifrån, mycket information som skall tas in och bearbetas, lite tid för lugn -och ro och egen reflektion, tillhörighet, sömn, allt-ska-gå fort-attityd, attityder och jag kan fortsätta att göra listan längre.

Tyvärr tror jag att det kommer dröja ytterligare 1-2 år innan stressrelaterade sjukskrivningar kommer att stagnera och förhoppningsvis minska. Att jobba stressförebyggande är fortfarande ett ganska nytt fenomen på många arbetsplatser och i skolor. Prestation och tidseffektivitet är det som i mångt och mycket styr.

Vilket leder oss in på nästa ämne. Hur du kan minska stress.

 

Här kommer 3 tips på saker du kan göra för att inte hamna i stressträsket:

Skapa ett prestationslöst forum. Oavsett om det är i ditt huvud, på yogamattan, på löprundan, när du tar en promenad, läser en bok. Någonstans i ditt liv -släpp all prestation

Sakta ner farten. Börja göra en sak långsamt. När du dricker, äter, går hem från jobbet, diskar, viker tvätt. Det kommer göra skillnad i din kropp att inte alltid göra allt i 110.

Avslappning på riktigt. Slappna av en liten stund varje dag. Känn efter att du verkligen är helt avslappnad i kroppen. Om du varit spänd under en längre tid kan det faktiskt vara svårt att känna om kroppen är spänd eller ej men med lite träning kommer du att lära dig att slappna av och släppa spänningar i kroppen.

 

Behöver du lite hjälp på traven med din avslappning kan du nedan lyssna på min podd –Antistresspodden, som i detta avsnitt handlar om avslappning och avslutas med en kortare avslappningsövning! (ljudet är tyvärr lite lågt)

Jag har precis startat podden som kommer komma ut varannan vecka.  Nästa avsnitt kommer handla om vår andning och avslutas med en längre avslappningsövning!

Trevlig lyssning!

KrönikorTräning.Uthållig & Stark med Frida

Jag skäms över mitt diskbråck!

Jag är så less på smärta!
Jag är så less att morgon efter morgon vakna och ha ont! Jag är så trött på att säga att jag mår sådär när någon frågar hur jag mår. Jag är så trött på att ha ont i min kropp!  Vara begränsad. Inte kunna träna. Inte kunna ta i så att svetten lackar. Inte kunna sätta nya rekord . Inte kunna utmana mig själv fysiskt. Jag är så arg på smärtan som begränsar mitt liv varje dag och har gjort i snart ett år.

Jag saknar mitt gamla jag. Den där starka Frida som sprang en mil, lyfte tungt, körde crossfit, tyngdlyftning, bänkade sin egen kroppsvikt, sprang hinderbanor, utbildade sig till Stuntkvinna och som 2018 siktade på att göra en Ironman. Jag är inte den personen längre och den vetskapen gör nästan lika ont som det där satans diskbråcket!

Förutom att jag inte kan träna, kan jag inte dammsuga, klippa med en sax (för länge), hacka grönsaker, ha på mig en ryggsäck och värst av allt…
…jag kan inte hålla i mitt brorns barn längre än i några minuter. Sen får jag för ont…
Så länge jag har det här diskbråcket och den här smärtan kommer jag  inte kunna bli mamma…

Förhoppningsvis blir jag opererad innan årsskiftet. Jag ringde till operationen på Spine Center häromdagen men tyvärr har jag fortfarande inte fått någon operationstid utan står på väntelistan… jag kan bara hålla tummarna för att nerven, bråcket trycker på, inte blivit allt för skadad och att jag får tillbaka min fulla styrka efter operationen.

Förlåt för mitt deppiga inlägg! Jag får erkänna att jag skäms för att jag har ont och min oförmåga att träna, trots att jag vet att det beror på ett diskbråck men jag vill kunna leva som jag lär.
Jag vill vara en inspiration för er och även för mig själv, vilket jag inte känner att jag är just nu…
Så jag skäms…

Har du någonsin känt likadant?

 

18 oktober, 2017 | 8 KOMMENTARER!
KrönikorTräning.Uthållig & Stark med Frida

7 Mindfulnessattityder -och att vara i tystnad!

Mindfulness är den medvetenhet som uppstår när vi uppmärksammar något avsiktligen i nuet, som det är och utan att döma (Jon Kabat-Zinn)

I början på förra veckan hade jag tre dagar med Mindfulness i skolan. Utan att överdriva vet jag inte om jag någonsin har känt mig mer lugn och rofylld i hela mitt liv. Jag kunde plötsligt vara i bara nuet. Jag tänkte inte på framtiden, grubblade inte på sådant som hänt, kände inte att jag behövde prestera eller uppnå något. Mina tankar och känslor var där jag fysiskt var.
Maten jag åt smakade mer. Ljuden jag hörde hördes mer. Allt blev mer beroende på vart jag riktade mitt fokus.
Det var som att lager på lager skalades bort på mig och jag insåg hur sällan jag är helt närvarande. Och vilken stor skillnad det gör!

De 7 Mindfulnessattityderna:

•  Icke dömande
•  Tålamod
•  Nybörjarsinne/Beginners mind
•  Tillit
•  Icke strävan
•  Acceptans
•  Släppa taget/låta vara/let go

Vilken attityd skulle du behöva träna på?

 

Själv väljer jag acceptans.
Ibland möter vi situationer vi inte kan påverka och då är det bästa att acceptera att det är som det är. Jag säger inte att det är lätt men jag har lärt mig att det går att träna upp. Hängde du med på hur jag menar? Att du kan träna upp DIN förmåga att acceptera att situationen är som den är. Varför?
Jo, genom att du medvetet beslutar att inte försöka få kontroll över omständigheterna och acceptera situationen precis som den är gör att du kan bevara en känsla av värdighet och kontroll. Istället för att trötta ut dig själv, bli nedstämd och känna dig hjälplös i ditt försök att lösa ett olösligt problem. Om du lägger kraft på sådant du kan göra något åt ökar ditt inflytande i livet!

 

Att vara i tystnad
På tredje dagen fick vi testa på att vara i tystnad i några timmar. Till en början kändes det ganska enkelt eftersom vi gjorde olika övningar som vår lärare guidade oss i. Värre blev det när vi hade lite fika med kaffe och smörgås. Herregud, vad det lät när alla åt! Kändes även ganska ovant att vistas i en grupp utan att få prata, uttrycka sig, kommunicera. Givetvis skulle vi inte heller använda våra telefoner eller skriva.  Så länge jag höll på med något göromål tyckte jag att det kändes helt okej att vara i tystnad. Avslappnande och ganska skönt. Efter ännu fler övningar blev det dags för lunch. Vid lunchen höll jag näsan på att krevera i mig själv då det pågick en annan utbildning parallellt, som INTE, var i tystnad!
Väldigt jobbigt att höra människor prata högt och stoja och stimma utan att kunna be dem att sänka ljudvolymen lite.
När vi väl fick börja prata kändes det som en befrielse!

Har du någonsin varit i tystnad?
Är du medvetet närvarande?
Dela gärna med dig.

Jag får allt erkänna att jag blivit lite nyfiken på det här med att vara i tystnad och skulle gärna vilja testa på att vara det lite längre!
Och då med förutsättningarna att alla är tysta!

10 oktober, 2017 | 2 KOMMENTARER!
KrönikorTräning.Uthållig & Stark med Frida

60min TV-tittande förkortar livet med 22minuter!

“Sitting is the new smoking” knappast något du eller jag vill ha som text på t-shirten!
Inte skärmsjuk eller sittsjukan heller. Tyvärr är det just den pandemin vår folkhälsa just nu stundar. Stillasittandet är vår tids största hot mot folkhälsan! En sanning vi inte kan blunda för. Dessutom har 85% av svenskarna ett arbete som räknas som stillasittande.

Viste du att varje timma framför tv:n förkortar livet med 22minuter för dem som är över 25år? 22minuter!
Eller att antalet diabetessjuka i Sverige har fördubblats på 20år och om det fortsätter i samma takt kommer 25% av befolkningen att drabbas av diabetes under sin livstid! Orsak. På grund av övervikt och stillasittande levnadsvanor.

Hälsopedagogik på schemat
Vårt stillasittande var ett av ämnena vi pratade om på Stress -och Avspänningsutbildningen förra veckan i kursen Hälsopedagogik. När jag ser siffrorna och inser hur illa det faktiskt ligger till med vår folkhälsa  får stor  lust att låsa in hela den svenska befolkningen i ett hus och programmera in via hjärntvättning att, “röra på sig är kul och jag har tid att göra det!” men jag förstår att det är lite orealistiskt.
Men vi svenskar tränar ju jättemycket, kanske du tänker nu. Och faktiskt så är vi det land i hela Europa som motionerar mest.

Enligt Europabarometern  (enkät 28 länder, 30 000pers) motionerar 70% av svenskarna minst en gång i veckan.
Jag blev själv lite förvånad men vet du vad. Vi sitter mest…
Så vad är lösningen på sittsjukan?  Jag tror på två grejer:

  1. 60min rörelse om dagen, 5 gånger i veckan.
    Ja, så är det!  12000steg eller 8km. För dom som inte har en hund är det bara att låtsas att hunden behöver rastas. 
  2. Spontanidrott och rörelse.
    Lek. Vuxna kan också göra det. Lira fotboll, åka skidor, spela boule, plocka svamp. Gå och handla, släpa hem matvarorna. Har du barn? Ta ifrån dem Ipaden, ställ en timer på 15minuter och så hjälps ni åt att städa så snabbt ni bara kan. Vem vinner?

 

Jag är helt med på att tiden är ett problem men tro mig, det  är det för alla! Det blir givetvis lite extra utmanande för dem med stillasittande jobb att röra på sig. Just därför har jag kommit på ett riktigt roligt och spännande projekt jag har som ambition att förverkliga! Nämligen KONTORSGYMPA!

Mer om detta i nästa blogginlägg. Nu ska jag ut och gå med hundarna och spontanröra på mig!
Har du

Spontanitet…

 

21 september, 2017 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
KrönikorUthållig & Stark med Frida

Så kan du hjälpa ditt barn -och dig själv, att gilla sin kropp!

 

Tack för all respons jag fick på mitt förra blogginlägg om –att vi ska sluta kommentera andras kroppar.
Jag hoppas att inlägget kanske fick någon att tänka efter innan hen bara vräker ur sig hursomhelst. Fortsättningsvis.
Jag tror att en anledning till att många reagerade på inlägget är för att (alldeles för) många känner igen sig, på det ena eller andra sättet.

Bloggerskan Karina Rahm skrev att hon försöker att inte kommentera sin dotters utseende, “även om det är svårt för att hon är så söt!”  En kollega skrev att hon som 13-åring blev satt på diet av sin styvmamma, för att hon inte var lika smal som alla andra… Sierra De Goldsmith, dietist, yogalärare, psykologistudent och skriver artiklar för styrkelabbet, skrev att hon kände igen sig alldeles för väl, tyvärr.
Och dagen efter att jag skrev inlägget såg jag på Petra Månström, journalisten, löperskan som driver Maratonpodden att hon på hennes Instagram hade Petra fått ett meddelande med texten.
“Såg dig på gymmet, bra jobbat -men visst har du gått upp i vikt? Du ser rätt mycket större ut nu än tidigare”

Seriöst. Wtf!? Det är INTE OKEJ och jag blir så upprörd på ett sådant korkat beteende!
Likaså Petra, jag citerar;
“**********
Fattade ingenting. Det första som kom över mig var obehag kring att någon spanar in mig i smyg när jag tränar. Det andra var en ilska över att någon annan oombeddtar sig friheten fälla såna kommentarer om mitt utseende.

*
Som frisk fd ätstörd är sånt här bland de värsta som finns. Jag har tack och lov verktygen som jag vet fungerar när hjärnspökena slår till. Men blir förbannad över de där små kornen av osäkerhet som ändå ligger där och pyr.
*
Men nej, jag tänker inte sluta träna styrka. Och nej, att vara smal är inte mitt stora mål i livet. Om nu någon trodde något annat. “
***********

Återigen, kan vi vara överens om att det inte är okej att fälla kommentarer om någon annans utseende! Oavsett live eller via sociala medier! Det är just den typen av kommenterar som kan trigga ångest, ätstörningar, låg självkänsla, att någon tappar tillit till andra människor osv. Av en slump såg jag ett fantastiskt litet klipp  hur vi kan hjälpa våra barn att gilla sina kroppar. Och när jag såg det tänkte jag -Wow! Det här är just vad det handlar om och också gäller oss vuxna. “Acceptera din egen kropp och andras!”
För hade alla kunnat acceptera hur andra såg ut hade ingen behövt värderas eller kommenteras. Eller hur?
Se gärna filmklippet och berätta om du håller med mig eller ej. 

 

Nedan gjorde jag en kort sammanfattning av klippet;

  1. Var medveten och börja tidigt med att motverka, hjälp barnen att navigera bland alla budskap om att utseende är viktig.
  2. Lär barn att acceptera sin egen kropp och andras.
  3. Prata inte nedsättande om din eller andras kroppar!
  4. Kommentera inte din kropp och prata inte negativt om den.
  5. Självklart får man säga till sina barn att de är fina men balansera med komplimanger för annat också.
  6. Prata inte om mat som bra eller dåligt och undvik att värdera maten som nyttig eller onyttig.

Så kan du hjälpa ditt barn att gilla sin kropp

Studier har visat att barn är medvetna om hur den ideala kroppen ser ut redan när de är i förskoleåldern. Därför är det viktigt att hjälpa barnet att navigera bland alla budskap om att utseendet är viktigt – redan när de är små.

Geplaatst door KIT op woensdag 17 mei 2017

3 september, 2017 | 2 KOMMENTARER!
KrönikorTräning.Uthållig & Stark med Frida

Sluta kommentera andras kroppar -och ta inte på min!

Så länge jag kan minnas har jag alltid önskat att jag var smal. För att vara smal är ju det som är fint, feminint.  Rätt.
I omklädningsrummet i högstadiet kommer jag ihåg hur de smala tjejerna drog i sitt magskinn som veckade sig när dom satt ner och gnällde över hur tjocka dom va. Det kändes som ett hån  mot mig som faktiskt hade fett på magen!
Där och då bestämde jag att det fick vara nog. Jag skulle också bli smal.

 

Smal löser “alla problem”

Efter att ha levt på salladsblad och lite yoghurt i två veckor slutade det med att jag svimmade i skolan och fick gå hem.
Jag blev jättebesviken att jag inte klarade att inte äta. Jag som hade såna stora förhoppningar över den nya världen som skulle öppna sig för mig så fort jag blev smal. Slippa skämmas, kläder som satt bra, ingen som skulle kunna kalla mig för tjockis. Jag skulle vara fin. För att inte glömma den välgång och framgång jag skulle uppnå när min kropp intog en smalare form.
För är man bara smal så löser sig alla världens problem, inte sant?
Såklart inte.

2010 blev jag ganska smal. Inte supersmal men smal för att vara mig och du förstår säkert att hela mitt liv gick ut på att träna och att hålla en superstrikt kost. I den perioden i mitt liv funkade det, jag hade en annan livssituation och bara mig själv att tänka på. Men till sist tog det konstanta kaloriunderskottet ut sin rätt och jag blev trött, håglös, ledsen, hungrig och träningen blev jättetråkig. Till och med att promenera kändes jobbigt och tog emot.

Så jag slutade att jaga brända kalorier utan började fokusera på att få en stark kropp i stället. (Ovan gör jag 17dips och vinner glass) Vilken lycka det var att få känna mig stark och veta att min kropp skulle klara av vilken utmaning som helst!

Desto starkare jag blev desto mer självförtroende fick jag på gymmet men utanför gymmet var det som att min starka figur inte riktigt hörde hemma.  Folk skulle klämma på mina axlar, kommentera mina stora lår, ge mig smeknamn och vissa tyckte att jag var mer vältränad förr när jag var ” mindre”.  För att inte glömma att nämna att jag alltid får mer positiva komplimanger när jag är av modell mindre. Då får jag höra att jag är fin.

***

Oavsett hur jag har sett ut genom åren har jag alltid fått kommentarer på hur min kropp ser ut. “Du som jobbar som PT borde inte du vara mer vältränad”. “Vilka stora lår du har” “Muskler på tjejer är inte snyggt” “Stora axlar du har”,  “Vad smal du blivit, fint”.

Det är som att jag är en allmän egendom som vandrar omkring som alla kan värdera och kommenteras efter behag. Mina axlar, lår, midjefett har det även klämts på kan jag tilläga. Detta utan tillstymmelse till att jag kanske skulle känna mig obekväm med detta och vederbörande har inte ens gjort en ansats till att fråga om jag tycker att det är okej.

Det är konstigt det där.
Att vi 2017 fortfarande lever kvar i någon “smalnorm”, där smal verkar vara det enda rätta och allt som inte faller inom det skall, dömas, värderas, hatas, kommenteras. 2017 borde ju vara en tid där mångfald och alla-ser-ut-som-dom-gör, borde vara normen tycker jag! Det är även konstigt att jag 32 år gammal fortfarande låter den där ouppnåeliga visionen  om; -att en pinnsmal kropp skulle göra mig fin, vinner över mitt förnuft .

Jag vet att jag borde veta bättre och vara stark nog och inte bli påverkad  av alla perfekt smala, människor på Instagram och kommentarer jag hört om min kropp genom åren. Som sagt borde…
Känner du igen dig?
Oavsett kan vi väl enas med att sluta kommentera hur andra människor ser ut! För det gör mer skada än nytta!
Och snälla, sluta ta på mina lår!

Vill du läsa mer om att bryta mot smalnormen vill jag rekommendera kika in Sara Dahlströms inlägg i Metro
-Jag har varit äckligt smal och vet att thin shaming inte finns!”

30 augusti, 2017 | 2 KOMMENTARER!
KrönikorUthållig & Stark med Frida

Igår fick jag beskedet; Jag kommer opereras!

Tänk dig att du lever med ständig värk och att en av de saker du älskar allra mest att göra, gör värken värre. Egentligen gör all typ av aktivitet värken värre och du har blivit rekommenderad av läkare att ta det lugnt och att bara promenera. Möjligtvis yoga lite. Från ena dagen till den andra klarar du plötsligt inte av att göra sådant du gjorde tidigare utan att få ont. Springa, cykla, bära, promenera länge, hålla en grej ovanför huvudet. Ingen träning och inaktivitet gör att du tappar i styrka, kondition, ork och till sist dig själv.

 

Sedan november förra året har jag haft ett diskbråck som begränsat mitt liv. Jag red på en sån där elektrisk tjur och jag kan bara rekommendera att INTE göra det! Superkorkat av mig men jag gjorde i alla fall det och efter att ha blivit avslängd av den där satans leksaken det har jag haft konstant värk och inte kunnat belasta min kropp. Jag har sprungit hos läkare, neurologer, sjukgymnaster, kiropraktorer och det har  mest varit konstgjordandning.

Men igår fick jag träffa en kirurg och fick beskedet att dom kommer OPERERA mig till hösten!! Det jäkla diskbråcket som trycker på en nerv kommer opereras bort och ersättas med en ny gummiprotes.
Det känns helt fantastiskt och overkligt att jag snart har ett nytt liv inom räckhåll! Jag har redan börjat dagdrömma om allt jag kommer kunna göra som jag inte kan idag. Titta uppåt, vakna utan smärta, boxas, cykla, springa ett Marathon!

Veckorna efter operationen kommer säkert vara jättetuffa men det är ju något övergående så jag känner mig inte särskilt orolig. Givetvis kommer du få följa min resa tillbaka efter operationen!
Om du har någon erfarenhet av nackont, diskbråck eller av att ha opererat nacken blir jag jätteglad om du delar med dig! 

Sov gott!

 

FOTO: Christer Häggkvist
JACKA: Wendtclothing

17 augusti, 2017 | 2 KOMMENTARER!
1 2