Jag har märkt att när jag skriver om min nackoperation får jag kommenterar, mail och ni hör av er och berättar öppenhjärtiga historier om era diskbråck, operationer, skador och rehabresor. Tack så hemskt mycket för att ni delar med er! Ni inspirerar mig otroligt mycket och får mig att känna hopp inför den resa jag har framför mig. Och det fick mig att tänka. Om jag känner så när jag får ta del av era berättelser så kanske det finns någon som kan känna hopp av att läsa min resa tillbaka till en stark kropp.
För att göra ett litet avstamp på min Rehabresa tänkte jag inleda med att skriva en liten sammanfattning på den tid som varit efter operationen. Ups and downs, tankar och framsteg, därefter kommer jag fortsätta med att uppdatera er om min resa en gång i veckan.
Hoppas att ni kommer tycka att det är intressant och vill följa med!
Rehabresan Del 1
Efter operation
Dom två första veckorna efter operationen vet jag knappt vad jag ska skriva för det är bara en morfindimma. En morfindimma jag var tvungen att vara i för att stå ut med smärtan! Som tur var sov jag mest men när medicinen gick ur kroppen blev jag alltid lika orolig över att operationen kanske inte alls hade funkat utan att nerverna hade blivit ännu mer skadade av operationen! Den där ihållande nervsmärtan som paralyserar handen, armen, kroppen och sinnet är svår att beskriva. Jag kan nog bara säga att det var tur att jag sov så mycket som jag gjorde och att jag hade möjligheten att göra det! Jag var dessutom benhård med att följa sjukhusets rekommendationer. Max 15min promenad varje dag och inte lyfta mer än 2,5kilo i varje hand. Första tiden kunde jag inte gå några 15minuters promenad utan behövde lägga mig och vila av att bara gå runt lite hemma i lägenheten. Jag lyfte inget, bar inget, tvättade inte, städade inte, gick inte ut med hundarna utan jag sov, vilade, åt och gjorde mina nackövningar.
Allt mitt fokus var att läka.
Två veckor
Våra kroppar är verkligen fantastiska på att läka och sakta började jag känna mig lite piggare. Omkring två veckor efter operationen började jag kunna följa med och handla och ta en stillsam kaffe på stan. Jag undvek fortfarande kollektivtrafik och bilkörning eftersom nacken var alldeles för känslig för ett plötsligt ryck som det blir med en kraftig inbromsning eller sväng. En dag kände jag mig till och med så pigg att jag gick till tvättstugan med tvätt men det resulterade i tårar, ryggläge i soffan, morfintablett och en varm vetekudde på armen. Lärde mig en hård läxa som inte skulle bli sista gången.
Efter två veckor var det även dags för att ta bort bandaget och få se ärret. Det kändes pirrigt att dra bort bandaget själv. Det är ju inget farligt? Men tji fick jag när jag kände mig alldeles svimfärdig och knäna nästan vek sig.
Tre veckor
Det är halt som attan ute och jag vill promenera utan att vara rädd för att halka så det blir bilen till gymmet och gå på ett löparband. Det kändes hur bra som helst och jag traskade på i 30minuter. Äntligen lite flås och svett och jag kände mig glad över hur fort min kropp läkte. Men på vägen hem hann jag inte mer än sätta mig i bilen och åka över ett gupp så ballade nacken ur det var som att jag blev stelopererad och drabbades av yrsel och illamående. Jag fick panik och återigen sprutade tårarna och det var ryggläge och varm vetekudde som gällde. Minus morfinet då jag inte längre åt någon smärtlindring. De andra gångerna jag gick på bandet tog jag det mycket lugnare. Mycket!
Fyra och en halv vecka
Vid fyra veckor var det dags att träffa sjukgymnasten få att få övningar och påbörja rehaben. Det kändes fantastiskt att befinna sig på ett gym och påbörja resan tillbaka mot en stark kropp igen. Men oj var övningarna var jobbiga och jag var förvånad över hur slutkörd jag var efter dom “löjliga” övningarna. Det kändes inte som att jag hade en enda muskel och mjölksyran verkligen skrek i musklerna. Efter tre repetitioner… Men jag levde fortfarande på lyckoruset från sjukgymnastens ord “du kommer kunna göra precis allting!”
Jag fick klartecken att börja testa mig fram på gymmet och efter en vecka med bara rehabövningar åkte jag förväntansfull till gymmet. Vad skulle jag börja med? Ville ju göra allt? På gymmet kände jag mig som en ko som precis släpps ut på grönbete. Glad och förvirrad.
Latsdrag och 30min cosstraining fick bli första “riktiga” gympasset. Trots att jag tog det lugnt kände jag mig helt slutkörd efteråt och somnade så fort jag kom hem. En annan knasig grej är att diskprotesen låter. Jo, den gör faktiskt det! Liksom knarrar. Kan bli bättre med tiden men också inte!
Sex veckor
Jag försöker komma iväg och träna en liten stund varje dag om det går. Försöker verkligen känna in om kroppen känns fräsch eller om den behöver vila lite till. Mentalt är det jobbigt att vara så klen och få sån träningsvärk av det lilla jag gör med så lätta vikter och jag måste påminna mig om att jag faktiskt precis opererats. Att det är över ett år som jag inte har kunnat träna ordentligt och att nerverna fortfarande håller på att läka ihop. Fick även lära mig att göra två roddövningar, promenera i kylan och dammsuga samma dag är för mycket och ger nackspärr…
Sju veckor
Om några dagar ska jag börja jobba igen och i och med att jag har ett så fysiskt jobb som det är att arbeta som Personlig Tränare känns det lite läskigt. Det ska bli superkul att träffa alla PT kunder och kollegor men jag har överansträngt mig några gånger och det är verkligen inte skönt och tar mycket kraft. Dessutom tacklas jag en hel del med lite jobbiga tankar över och känslan av att vara svag och otränad. Tror inte ens att jag var såhär svag i 8-års åldern som jag är nu. Så länge jag kan minnas har jag alltid varit stark och det har varit lite av min identitet och att då befinna sig på ett gym med massa starka människor kommer bli utmanande för sinnet.
Men så påminner jag mig om att jämföra sig med andra är helt onödigt! Dessutom är jag på MIN resa tillbaka till en stark kropp!
Hoppas ni följer min resa och fortsätt höra av er och berätta era historier!
Kram
