Troll i Sickla Gruvlopp och överskattad förmåga.

I söndags var de både Sicklaloppet och Gruvloppet och eftersom det utlovades troll nere i gruvan och sträckan bara var 2,5 kilometer är ju inte jag den som bangar! Dessutom har jag inte sprungit ett lopp sedan Women´s Health så det kändes dags!

Det här var tredje året gruvloppet arrangerades och under loppet måste alla tävlande ha på sig en hjälm, vilket inte alls var så  besvärligt som jag trodde, var faktiskt riktigt gulligt men alla blå huvuden.
Övertaggad som jag var, ställde jag mig längst fram och riktigt hängde på startsnöret.
“Fasen 2,5km. Det är ju ingenting! Är bara att springa som en tok”, sa jag till mig själv och så fort startskottet gick flög jag iväg. Jag låg längst fram av alla löparna i min grupp och jag kände mig  riktigt stark! “Det här kommer gå som en dans!” kommer jag ihåg att jag tänkte. Men så började vi springa in i tunneln. Eller ja, nerför, in i mörkret. Några löpare sprang ifrån mig och till sist hade jag ingen framför mig och lyckades springa fel två gånger. Hade nog trott att det skulle gå att se lite mer men vissa partier var verkligen kolsvarta.

En sak som är lätt att glömma är att det kommer gå lika mycket uppför som nerför och jag tvärdog i de långa backarna. Jag skall erkänna att jag till och med behövde gå, annars hade nog mina lungor exploderat!  I mål kom jag och det var  längesedan jag tog i så att jag mest ville kräkas. I hopp om att må bättre och få lite snabb energi, korkat av mig, så tryckte jag med ens i mig Lindhs chokladen som de gav mig precis i målet. Den gjorde inte alls mitt illamående bättre! Tvärtom.

Gruvloppet var kul men en aning för brant och mörkt dessutom såg jag inte ett endast troll nere i gruvan som jag hade hoppats på!
Nästa år får det bli Sicklaloppet 10km!

Har du någonsin sprungit något lopp där du överskattat din förmåga?