Att min Krönika den här månaden handlar om OCR känns ju ganska passande eftersom just nu (typ just nu, är ju tidsskillnad) pågår VM i Obstacle Course Race i Ohio! Väldigt coolt och Sverige har ett helt gäng som är där och tävlar! Så håll tummar och tår för att alla fantastiska atleter njuter av upplevelsen och gör fina prestationer!  Nedan kan du läsa min senaste krönika i Hälsa& Fitness om OCR. Eller min upplevelse kanske jag skall tilläga…

Därför behöver vi Tough Viking och andra OCR

Vi bara tittar på lågorna och den mörka röken. Skulle vi verkligen springa igenom den? Varenda cell i kroppen sa nej och ett tag övervägde jag att springa runt men enda alternativet var att vara modig och springa igenom. Vi tog sats och sprang. Röken sved i lungorna och adrenalinet pumpade. Precis framför mig ser jag hur en kille snubblar och ramlar rakt ner i det glödande kolet, jag får hjärtat i halsgropen men så kommer han snabbt upp på fötter och springer vidare och jag kan pusta ut. Inombords, för jag gjorde mitt bästa för att hålla andan. Plötsligt hör jag min kompis Rebecca skrika. Hennes byxor har fattat eld och hon slår mot sina ben för att försöka kväva elden. Bomullsbyxor var ingen bra grej och jag glädjer mig över att jag tog mina 2XU kompressionstights. Rädsla, skräck, mod, upphetsning och adrenalin, alla känslor blandade i en skål och intryckta i mitt blodomlopp och jag är hooked! Älskar att springa fram på Gärdet och känna mig som någon slags superhjälte som är på väg för undsättning av någon eller något och inte ett hinder kan stoppa min framfart. Möjligtvis det knöliga underlaget som gör att löpningen känns ohyggligt jobbig men jag känner mig levande! ”Shit, det där var riktigt läskigt!” skriker vi upphetsat till varandra medan vi springer vidare mot nästa hinder.

Kilometer efter kilometer kämpar vi och flera hundra andra sida vid sida. Klättrar, kryper, dyker, får göra straffburpees när vi inte klarar av ett hinder eller rättare sagt, under frustration misslyckas med Monkey Baren. Var det något hinder vi hade övat på och ville klara så var de det hindret! Stockholmarna har lämnat sina vassa armbågar hemma och alla hjälper alla. Jag får till och med hjälp när jag inte behöver när några tror att jag inte skall klara ett hinder, som jag slet med för att ta mig upp på, så de mer eller mindre slänger upp mig istället. Det var såklart snällt. För snällt men ändå fint. För varje hinder vi passerar kommer vi ett steg närmre målet och det sista hindret. Det mest läskiga av alla hinder!

Värre än den tjejigaste tjejen skriker jag rakt ut och slår händerna för ansiktet när elledningen med 10 000 volt träffar mig och jag får kämpa för att hålla tillbaka tårarna och paniken. Jag passerar mållinjen och slänger mig rakt in i Rebeccas famn och i några minuter kramar vi varandra så hårt vi bara kan sen brister vi ut i varsitt stort leende och hoppar runt av ren glädje! Lortiga som fasen var vi men vad spelade de för roll! Vi var i mål! Vi hade klarat av Nordens största och mest brutala Obstacle race, Tough Viking! Femton kilometer genom eld, is, lera, taggtråd och elledningar. Men varför vill tusentals människor bli tacklade av någon galning i hjälm och knäskydd, springa upp för en jättehög ramp, klafsa runt i träsk och få elstötar? Varför nöjer vi oss inte längre med att bara springa?

Svaret är enkelt. För att vi behöver.

Vi behöver få känna oss levande! Att livet inte bara är ljummen mellanmjölk och fredagsmys med tacos. Vi vill skita ner oss, få kämpa, svettas och på något plan, pinas, få ont. Helt enkelt få K Ä N N A och Tough Viking lyckas med just det! Jag kan tyvärr inte skryta med någon fin placering, tvåhundranittio av ett par tusen men det här är ett sådant lopp där själva upplevelsen spelar större roll än själva tiden skulle jag vilja säga. Bortsett från upplevelsen med elledningen! Det är något av de värsta jag varit med. Det och ryggmärgsprov. Föda barn vet jag inget om men kanske alla mammor tycker att elhindret är rena semestern. Jag vet inte. Det jag vet är att vi mår bra av att klara av dessa lopp och att vi behöver dom!