Ingen halvmara.

Ibland blir det verkligen inte som man tänkt sig. Som igår till exempel när jag skulle springa Stockholm Halvmarathon men istället fastnade i bilköer och missade min start. Jag knycklade ihop min nummerlapp och stirrade surt ut genom rutan på Stockholmstrafiken men det fanns inte så mycket mer att göra än att åka hem där jag deppade ihop på en köksstol.

Ledsen, arg, besviken. Helst ville jag dra en filt över mig och äta godis resten av eftermiddagen. Vilken flopp, men istället för att ge efter för mina känslor satte jag på mig löparskorna igen och begav mig ut för att springa ett eget långpass. Luften var frisk och mitt steg kändes lätt och efter några kilometer började jag njuta ordentligt av den prestigelösa löpningen.  Ingen hets, ingen att jaga, ingen som var snabbare än mig. Bara jag mina steg och mina andetag. Det kändes skönt. Efter en mil började det regna så att jag knappt kunde se en meter framför mig men det gjorde inget. På något konstigt vis kändes det livsbejakande och den luften som infann sig när det slutade att regna kan jag inte beskriva. Det var som att det blev lättare att andas, att springa och vägen fylldes plötsligt av massa, massa små grodor så det gällde att jag hade koll var jag satte fötterna.

Efter 18kilometer var jag hemma och även om jag var blöt och trött är det, utan att överdriva,  en av de bästa löpupplevelserna jag någonsin varit med om! För första gången i hela mitt liv sprang jag utan fokus på tid, andras tid, andra människor. Bara ren löparglädje. Det var en cool insikt och kanske bor det ändå en löparsjäl djupt inom mig som vill blomma.

Tur i oturen att jag  missa Stockholm Halvmarathon.